Aftonbladets utsände såg när historien vände

Wolfgang Hansson summerar östblockets betydelse

helskärm

Pressträffen lider mot sitt slut. De flesta gör sig redo att gå. Aftonbladets journalist har redan slagit ihop sitt anteckningsblock. Då tar partisekreterare Günter Schabowski till orda igen, som om han bara glömt en småsak. Reselagen. Med neutral röst meddelar han att den som vill ska kunna lämna landet via valfri gräns mot Västtyskland.

– När då?

– Såvitt jag förstår ska de nya reglerna börja gälla ab sofort. Utan dröjsmål.

Det är kväll i Berlin den 9 november 1989. Den svenske journalisten Wolfgang Hansson har just upplevt ett av de historiska ögonblick då världen byter spår och punkten sätts för en epok.

Murens fall för tjugofem år sedan utgjorde bräschen i det östblock som då redan uppluckrats av den fria fackföreningsrörelsen Solidaritets kamp i Polen, Gorbatjovs glasnost och perestrojka i Sovjetunionen och det ungerska kommunistpartiets självupplösning. Kvällen den 9 november blåste den storm upp som inom loppet av två år sopade bort allt vad som kallats de socialistiska staterna, Warszawapakt och järnridå. Och Wolfgang Hansson var där.

Likt hundraåringen som klev ut genom fönstret är Hansson och hans fotograf på plats inte bara vid Checkpoint Charlie eller måndagsmanifestationerna i Leipzig utan överallt där historia skrivs. De kastar sig iväg till Václavplatsen i Prag och den begynnande Sammetsrevolutionen. Drar till Bratislava och träffar Alexander Dubcek, ledaren för Pragvåren 1968, som i ylletröja och säckiga byxor visar sin lilla vinodling för att i nästa minut möta hyllningarna från en kvarts miljon människor i Prag. Vaknar i Bulgariens huvudstad Sofia, kör upp till Timisoara i Ceaucescus Rumänien där uppror brutit ut. Folk jublar men duckar för Securitates krypskyttar och diktatorn Nicolae, som varit så populär i väst, skjuts mot en mur med hustrun Elena. Men vilka har egentligen tagit över? Tillbaks till Tiergarten och firandet av Tysklands återförening. Och till Riga där vägmaskiner tuggar i sig Leninstatyns marmorfundament. För att med skyddsvästen på, landa i Sarajevo.

Jo, det är rafflande världshistoria som skildras med en journalistisk energi som tar läsaren med till tjuvkopplade telefonjack på sunkiga hotellrum och till mördarnas och ledarnas, uppkomlingarnas och förlorarnas slott och kojor. Genom Hanssons penna, eller tangenter, får omvälvningarna ljus och mörker, glädje och raseri, lukt och smuts.

Men där skildringarna formligen vädjar om något slags djupare förståelse och förklaring, finns ingenting att hämta. Bortsett från ett antal fördomsfulla plattityder eller västpropagandans standardsvar. Den välkänt usla servicen på restauranger i öst tror Hansson beror på de anställdas månadslön. Ingen behövde ju anstränga sig. Att likgiltighetens gråa märke på sovjetiska varor och tjänster, som redan Trotskij skrev om på 1930-talet, kunde ha att göra med maktlöshet tycks inte föresväva honom. Den rumänska ekonomins katastrofala tillstånd tror Hansson beror på att inte alla företag privatiserades snabbt. Den östtyska massarbetslösheten på att allt privatiserades för fort och skurkaktigt. Den ungerska framgången på att allt privatiserades under längre tid  för att då olyckligtvis krascha i samband med 2000-talets finanskris.

När Hansson långt senare återvänder till ruinerna av det gamla möts han överallt av det var bättre förr och frihet kan man inte äta, medan kylan och hårdheten hos det nya skrämmer. Inte minst där nationalistiska trumvirvlar kallar samman skarorna för att resa nya murar mot romska och andra minoriteter. Att kapitalismen i väst inte var svaret på frågan i öst utgör i själva verket den pockande undertexten genom Hanssons hela reportagesamling.

Efter det svaret får vi söka vidare tillsammans med dem som för ett kvarts sekel sedan rev muren på jakt efter både frihet och bröd.

Wolfgang Hansson är reporter på Aftonbladet, därför recenseras boken av Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola.

Håkan Blomqvist