Skriver självbiografiskt om en lärares sadism
Prosan i Iida Raumas ”Förstörelsen” är bitvis elektrisk
Publicerad 2024-05-12
Den prisade och hyllade finska författaren Iida Rauma har fått stor uppmärksamhet i Finland för sin självbiografiska roman ”Förstörelsen”. Den är hennes tredje bok och handlar om mobbning på en musikskola i Åbo mitt under finska skolans Pisa-framgångar under 90-talet. Om vad som hände Ira och A. bland alla präktiga körtjejer och den fina gruppanda de drillades in i av den småsadistiska läraren Anna-Maija.
Det första som slår mig är Raumas elektriska prosa vars vilt krängande meningar sprakar och gnistrar så gott som oavbrutet i bokens första del. Det är oerhört uppfriskande, och smidigt översatt av Janina Orlov. Prosan har något toxiskt över sig, ungefär som den svarta geggan av salmiak i munnen på A. och den förorenade leran som stänker när hon letar runt i Åbos industrier efter sin gamla olyckssyster, författaren Ira.
För historieläraren A. hänger dået och nuet ihop. Dagens vattenskadade klassrum hänger ihop med krigsbarnen som dog under båtfärden över till Sverige som hänger ihop med barnen som lämnades att drunkna när färjan Estonia sjönk 1994. Det historiska barnhatet hänger ihop med råkapitalism och ekologisk förstörelse. Rauma gestaltar på ett hisnande sätt i en av A:s nattliga springrundor sin egen, men också det härjade Åbos, accelererande förstörelse. Jag ser framför mig den oändliga research som måste ha gjorts, allt som måste in och tänja varje mening till det yttersta.
För att ytterligare komplicera det har en av A:s upplevelser från grundskolan beskrivits i en omtalad roman av Ira. Rauma har alltså delat upp sig själv i två alter egon, något hon enligt intervjuer var tvungen att göra för att klara av att skriva om sina erfarenheter. Tvång eller inte så är det en sinnrik konstruktion som bidrar till romanens bitvis våldsamma laddning, där autofiktionens dilemman blir uppenbara.
Ira och A. både skyr och identifierar sig med varandra. Den ena väcker den andras onda minnen till liv. Begår Ira ett övergrepp mot A. när hon skriver om henne? Och hur är det med oss som läser? Så rikoschetterar speglandet mellan dem utanför verket, mot läsaren som ”tar ställning”, friar eller fäller, som distanserar sig eller vältrar sig i den självutlämnande texten.
Närmare romanens kärna, själva skolvåldet i bokens mittendel, blir meningarna mindre precisa, de hackar och snubblar över varandra i katalogen av övergrepp och kränkningar. Antagligen finns det en plan bakom det. Värre är att romanen börjar föreläsa. Och den dans som Ira och A. utför till The Bangles låt ”Eternal flame” medan de vältrar runt i allt som förgiftat och fortsätter förgifta dem blir till en sorts skruvad och rasande misery-lit. Det verkar urflippat och självdestruktivt på ett kongenialt sätt, men som läsning blir det inte lika slående och genomträngande romankonst som innan.
Samtidigt är det som om Raumas allomfattande roman vet det. Kanske kommer hon nästan undan genom de återkommande hänvisningarna till 1800-talets sinnessjukhus Salpêtrière i Paris, där de kvinnliga patienternas frammanade ”hysteri” demonstrerades av neurologen Jean-Martin Charcot inför en nyfiken manlig publik.
Ja, vad är hysterikan om inte hysterisk? Hon med sina flummiga odiagnostiserade symptom: magsyran som guppar i halsen, kramperna, utslagen, yrseln. En malande svbk (sveda-värk- brännkärring) som vissa läkare tidigare skrev i sina journaler och fortfarande säkert tänker. Är hon inte en simulant, en barnslig drama queen, en psykiskt störd eller i alla fall en överkänslig människa som attackerar allt och alla?
Så skriver A./Ira/Iida in sig i en tradition av otrevliga, suspekta hämnerskor, från Carina Rydberg till Maja Lundgren och Anna Odell, vilket betyder att oavsett hur man bedömer ”Förstörelsen” som roman kommer man inte riktigt förbi den.
