En sorgeskildring som ger andnöd
”Patient” om en storasysters kamp för att en lillasyster ska leva vidare efter ett självmordsförsök
Publicerad 2021-06-02
Den moderna idén om att ödet ligger i våra egna händer låter fantastisk i teorin. Men den medför också en enorm psykologisk press – när något går snett har den moderna individen bara sig själv att skylla.
Det är just denna obetalbara skuld som gör det psykiska lidandet så svårhanterligt. För vems fel är det när någon inte vill leva längre?
Denna stora, nästan omöjliga fråga rinner som en undervattensström i Sofia Dahléns Patient – en sorgebok om en storasysters kamp för att få sin lillasyster att fortsätta leva efter ett självmordsförsök. Den uppbrutna, men snabbt framåtskridande handlingen utspelar sig på en sluten psykiatrisk avdelning på Huddinge sjukhus, som ibland framstår som en absurd variant på Gökboet. För vad skall man säga om att sjukhusets interna informationsfolder om elchocker illustreras av en bild på just Jack Nicholson i filmen?
Att vara kring en djupt melankolisk människa, är som att umgås med en svart sol som slukar allt ljus. En sak är säker. Melankoliker fascinerar, för de verkar i sin våldsamma klarsynthet ha begripit något om varats inneboende existens som undgår oss. Det är inte för intet som melankolin ses som psykiatrins aristokratiska sjukdom per excellens.
Det är svårt att inte se storasysterns passionerade engagemang i lillasysterns hälsa som ett brobygge i sig
Även textens jag verkar ha smittats av denna melankoli. Ibland liknas lillasystern vid Schrödingers katt, både levande och död, beroende på synvinklarna. Storasystern arbetar som brokonstruktör. Hon vaknar dagligen med skräcken i halsen och undrar om systern fortfarande lever, om tröjköpet häromdagen var ett tecken på att hon fått livslusten tillbaka.
Det är svårt att inte se storasysterns passionerade engagemang i lillasysterns hälsa som ett brobygge i sig. Kommer det hålla? Jag läser med andan i halsen och måste ibland lägga boken ifrån mig för att inte uppslukas av mörkret.
Dahlén testar olika språkliga grepp, likt en Sisyfos som försöker rulla upp stenen, gång på gång. Till slut är det som om de två kvinnorna flyter samman. Vi vet inte längre vem som ramlar, gråter, eller ger upp. Lidandet blir ett medlidande och tvärtom. Anagram avlöser varandra. Ord bryts ner till stenar, grus eller fåror mot en oundviklig avgrund.
”Om någon läser det här är du död” står det plötsligt, vilket skapar ett performativt brott utan dess like. Boken och vi som läsare bidrar i och med vår läsakt till lillasysterns död, samtidigt som hon i denna bok ånyo får liv och förevigas. Språket blir en källa till både liv och död. Ett farmakon.
I slutet havererar språket, vilket inte alltid funkar ur stilistisk synvinkel. Å andra sidan är viljan att skildra döden med en fulländad estetik minst sagt fåfänglig. Dahléns varma och många gånger humoristiska sorg, kliver ur det kompakta lidandets epicentrum, och ut mot läsaren, den andre, denna instans, som oftast försvinner hos den djupt deprimerade melankolikern. Till slut lämnas vi ensamma med det obegripliga och denna (o)möjliga bro mot den andres sorg.