Lindstrøm tankeväckande men det räcker inte
Publicerad 2012-03-23
Suggestiva ”Dagar i stillhetens historie” kunde ha bjudit på mer visonär prosa
Så blev det prosavinst i litteraturnorden igen. Men kanske en prosa med en särskild sorts aktualitet. Merethe Lindstrøms ”Dager i stillhetens historie” får mig hela tiden att tänka på Utøya.
Kanske är det så banalt att det bara är det norska, i kombination med romanens tematisering av rasism och antisemitism. Som att det inte går att tänka längre utanför Breivik.
Hos Lindström förkroppsligas motivet i ett äkta pars ålderdom och mannens obevekliga demens.
Båda har de varit lika oförmögna att öppna sig för varandras sår, närmast tystat varandra – hon när hon har hyssjat på honom när han försökt prata om sin av Förintelsen sönderslagna historia, och han när han fördömt att hon som mycket ung födde och adopterade bort ett barn.
När en lettisk papperslös städerska kommer in i deras liv låter de omedvetet henne bära all deras oartikulerade smärta, hon lever vid deras sida som ett slags betald väninna – när hon visar sig vara antisemit tvingas de återigen sluta sig i sårig tystnad.
Det förflutna är en inkräktare vi vill stänga ute, dess sår en defekt kroppsdel vi inte vill kännas vid – men till slut kommer den att hämnas på oss.
Det finns hos Lindström en allegorisk koppling mellan denna mänskliga bortträngning och samhällskroppens sätt att förskjuta sina fördömda delar.
”Dagar i stillhetens historie” är en suggestiv bok, men den är ingen ny Drömfakultet, ingen Oksaneneld. Om nu poesin igen måste agera finlitterärt alibi åt de stora litterära priserna i form av ständiga nomineringar och få utdelningar – då skulle jag nog ha önskat mig en mer visionär prosa än så här.