Målet mesta möjliga mervärde

Mikael Nyberg läser två böcker om Ikea och Kamprad

När min morfar började i skogen på 1920-talet gick avverkningarna till de arbetslag som hade de lägsta anspråken. Samma marknadsmekanism får nu storföretag som Hennes & Mauritz och Ikea att skina av framgång: kläder och möbler till massorna, massor av pengar till ägarfamiljerna.

Enligt Dagens Industri har Ikea-koncernen bara under åren 2000 till 2008 rakat hem 100 miljarder kronor i vinster. Upp till 57 miljarder av detta har via aktieutdelningar och royalties hopat sig i Kampradklanens gömmor.

Affärsidén är att utvinna mesta möjliga mervärde ur en global produktionsprocess. Genom led på led av underleverantörer fortplantar sig anspråken.

Längst bort i något land i Asien rycker arbetare dun ur levande fåglar till de kuddar och täcken möbelvaruhuset bjuder ut till försäljning. Det blir billigast så, det ger högst avkastning.

Nog vet företagsledningen hur det går till, skriver Johan Stenebo, nyss en av Ingvar Kamprads närmaste män, i boken Sanningen om Ikea. Men underleverantörerna får skulden när massmedierna uppdagar något som kan fläcka varumärket.

På miljöområdet har koncernen full täckning. Den driver projekt med Greenpeace och sponsrar Världsnaturfonden och Unicef - medan råvaruleverantörer skövlar hektar efter hektar av urskog i Sibirien utan ett knyst från välgörenhetsindustrin.

All plast, all metall och allt glas i möblemangen ger gigantiska utsläpp av koldioxid, men Ikea-ledningen har "inte ens en vag idé" om vad den ska göra åt saken, förklarar Stenebo. Det blir solfångare och vindsnurror på varuhustaken i stället.

Utanverken är viktiga. Ikea säljer sig som det goda företaget.

När Ingvar Kamprad invigde Ikea i Kungens Kurva 1965 körde han Porsche och gick i strikta, skräddarsydda kläder. Han nedlät sig inte ens till att hälsa på underlydande. Några år senare var det snus, polisonger och enkla kläder, och han var Ingvar med hela företaget. I massmedierna kommer han ut som alkoholist, dyslektiker och okunnig i engelska språket. Privat är han varken det ena eller det andra, berättar Stenebo.

Med sin folkliga framtoning kan Kamprad hetsa personalen till flit och sparsamhet och avstyra frågor om miljarderna han gömt undan i ett gytter av bolag och stiftelser. När han nu i Smålandsposten (27 november) kommenterar Stenebos bok uppträder han återigen som den lille mannen från Älmhult, hånad av någon stropp. "... han kallar mig för oduglig skit", heter det helt osant.

Ingvar Kamprad ifrågasätter också Stenebos kunskaper. Boken har en anspråksfull titel. Sanningen om Ikea - det syftar nog på inblickarna i de inre cirklarna. Annars är det onekligen påfallande hur lite den före detta Ikea-direktören trots allt vet om möbelimperiet. Mycket är inte mer än kvalificerade gissningar, och avståndet till fabrikerna i produktionsprocessens ände är stort. Inte ens till kassalinjen i närmaste Ikea-varuhus sträcker sig Stenebos avslöjanden.

Men Kamprads kritik är tal i egen sak. Han är inte ens själv alldeles insatt i helheten, försäkrar han - "det är bara våra specialister". 57 miljarder på hög någonstans där inte ens huvudägaren riktigt vet var? Desto större skäl att öppna gömmorna för allmän insyn.

Fasaden lär stå sig ett tag till. Till hjälp kommer nya hyllningar av den store entreprenören, nu senast Lennart Dahlgrens Ikea älskar Ryssland - en berättelse om ledarskap, passion och envishet. Det handlar om framgångsrika härtåg i Österled, det vill säga varuhusbyggen och markspekulationer i Ryssland, där författaren var koncernens högste företrädare. Här finns inte minsta ansats till kritisk eftertanke - inte ett ont ord om "Ingvar", inte ett knyst utöver Ikea-andan.

Dahlgren framhåller särskilt fördelen med koncernens "ägarförhållande". En privatkapitalist av Ingvar Kamprads mått kan tänka långsiktigt, han har ingen aktiebörs att ta hänsyn till, han behöver inte varje kvartal infria trolösa spekulanters förväntningar. Men Dahlgren tänker inte närmare på innebörden: en marknadsmässig planering som sträcker sig längre än till de närmaste boksluten - och åtföljande bonusar - förutsätter i dag alltså en historiskt enastående koncentration av makt och rikedom.

För Stenebo är det ett bekymmer. Han kallar Ikeaen monarki, men det är oklart om det är styrelseskicket eller den åldrade monarken och hans ättlingar som oroar honom: "Uppemot en miljon människor världen över är beroende av Ikea för sin försörjnings skull. Ytterst bestämmer Ingvar ensam över Ikea och därmed deras öde. Snart kommer hans söner att sitta på samma makt." Geniet, "envåldshärskaren", har tappat greppet, förstår vi, och sönerna är oduglingar. Ska vi drömma om den gode fursten eller avskaffa den marknadsmässiga despotin? Det är frågan.

Jag hörde en gång Bertil Torekull tala om Ingvar Kamprad och företagandets glädje. Han liknade det vid det konstnärliga skapandet. Med viss rätt, tror jag. Kapitalismen gör det skapande arbetet till ett privilegium för ett krympande fåtal. Andra får viga sina liv åt att rycka dun ur levande fåglar.

Mikael Nyberg