Om du inte vill lyssna så kan du dra åt helvete
Arakadij Babtjenko har skrivit profetiskt om Rysslands krig
Publicerad 2022-09-27
Kriget skrattar oss rakt i ansiktet, men förstår vi ens skämtet?
Alla rysktalande i hela världen kände igen sångtexten från 1941, ”Fyra på morgonen/ bombades Kiev / Vi hörde att kriget var här”. Fast nu var det inte Nazityskland utan Ryssland som bombade.
Arkadij Babtjenko är rysk-ukrainsk författare och journalist vars nya bok Rysslands förlorade seger: krigets virus – invasionen är en samling texter från 2014 till 9 maj 2022, ett symbolmättat datum då Ryssland firar segern i Stora fosterländska kriget, en ritual med sataniska proportioner, barn utklädda till soldater och kravallpoliser dansande i full mundering till sånger om kampen mot nazismen som finns överallt, främst numera i Ukraina.
Babtjenko är en profetisk röst. I de tidiga texterna förutspår han Rysslands fullskaliga invasion, totalförstörelse av ukrainska städer och omfattande ryska krigsförbrytelser. Han förväntade sig aldrig annat. Som artonårig rekryt skickades Babtjenko till kriget i Tjetjenien. Fyra år senare återvände han dit som frivillig. I reportageboken Krigets färger (2007, översättning Ola Wallin) beskrev han den ryska armén som ett helvete på jorden. Soldaterna misshandlades av sina befäl, var dåligt utrustade och knappt utbildade för strid. Av lojalitet med varandra och som hämnd för döda kamrater begick de bestialiska gärningar.
Trots att jag i likhet med många andra ansett att Babtjenko förlorat i journalistisk trovärdighet efter sin famösa fejkade död och trots att jag läser motsträvigt måste jag till slut kapitulera inför tyngden som Babtjenkos erfarenheter skänker hans argument.
Rysslands förlorade seger är en antikolonial appell för de oinvigda.
Medan vänsterintellektuella i väst gjorde upp med Europas mörka förflutna var de totalt blinda för Rysslands imperialism, för folkmorden och för en storskalig, närmast industriell, förintelse av nationella kulturer. På andra sidan Östersjön var allt ett enda blurr. Man hittade knappt Ukraina och Belarus på kartan.
Som alla profeter är Babtjenko ointresserad av att behaga. Och vill man inte lyssna ombeds man dra åt helvete, Ryssland i sin nuvarande form behöver dö, för sin egen skull och för världens. Folken i den ryska federationen: tjetjener, basjkirer, burjater och andra ska göra sig fria och återta sina språk och kulturella identiteter.
”Om Ukraina fått välja skulle landet ha studerat alla de 259 ukrainska författare som arkebuserades i lägren /…/ och Bulgakov skulle ha stått någonstans på avdelningen för Utländsk skönlitteratur – i ukrainsk översättning”.
Lika skoningslös är Babtjenko mot dem han kallar ”de goda ryssarna”, liberaler och oppositionella. Han kritiserar deras fenomenala förmåga att flytta fokus till sitt eget offerskap. Resultatet blir att vi överger Ukrainas kamp till förmån för hoppet om ”Framtidens Vackra Ryssland”, utan korruption, krigshets och krav på intressesfärer. Retoriskt frågar Babtjenko hur många chanser de redan fått och hur många fler vi ska tillhandahålla.
Att förstå förövarens skämt är inte längre ett måste.