Sagan i ringen

Viktoria Jäderling läser om en duktig flicka som slog sig fri

Vissa sporter är mer litterära än andra. Libido och politik, tidlöst paradis och hjältekamp – alla typer av drömmar och begär får plats. Vissa mänskliga kombinationer är mer kittlande än andra. Åsa Sandell råkar vara kvinna, exproffsboxare och kulturskribent. Hon börjar boxas som 28-åring och går sin första match ett år senare. Under följande år översätter hon en avhandling i spanska och går 22 matcher. Hon boxas i Frankrike, Danmark och Kanada, tar hem EM-guldet och får vikariat på Dagens Nyheters kulturredaktion. Hon är en tvivlande men praktisk människa, skaffar F-skattsedel och börjar så småningom frilansa som kulturskribent. Hon sätter sig vid telefonen och börjar ringa runt till promotors och managers i USA, där proffsboxning är tillåtet och allt är möjligt.

Enligt Joyce Carol Oates berömda essä On Boxing (en kvinna som skriver om boxning är om möjligt ännu mer kittlande än en kvinna som boxas) har litteraturen attraherats av boxning på grund av dess språklösa skådespel, ordlösa överdrifter i ringen som kräver ett vittne, någon som definierar och fullbordar det. Boxaren träder fram på scenen, om och om igen samma scen av fight och förlust, som en fiktiv karaktär. Men boxning är ingen enkel metafor för livet, möjligen kan livet vara en metafor för boxning. ”Life is like boxing”, skriver Oates högtidligt.

Åsa Sandell skriver i sin tur i boken Bakom garden: ”Jag är inte intresserad av boxning som text.” Hon har ingen relation till boxningshistorien när hon börjar sin karriär. Hon läser Oates essä och en biografi om Muhammad Ali med svalt intresse. Jag föreställer mig att det är som att läsa Jacques Lacan samtidigt som man går i psykoanalys. Andras abstrakta teorier och berättelser blir störande i en ”högst personlig förälskelse”.

Bakom garden är journalistiskt effektiv med korta, kärnfulla meningar som rör sig elegant mellan storslagen historia och tvivlande vardag. Den duktiga medelklassflickans bräckliga (fåfänga? koketta?) självförtroende präglar Sandells boxning, men hon är en diva som gråter när hon inte får gå match och exponera sin styrka som planerat. Hon vill vara en rå fighter, men söker samtidigt tillfredställa våldsmoralisterna, boxningsskeptikerna.

Det finns en beröringsskräck synlig också i texten, en ovilja att verbalt abstrahera och intellektualisera. Fokus är på jagets framgångssaga. Medelst boxning slår sig den duktiga flickan fri. Som författare är hon inget egentligt vittne, i Oates bemärkelse, hon vill till ringen där det handlar om att göra, inte tänka. Det får avtryck i boken, som är oavbrutet intressant, men liksom trubbig i den analytiska eftertanken, snudd på primitiv i uttrycket. Hör här:

”Mot repen ska jag finna mig själv och släppa ut allt det jag är./.../ Ringen befinner sig bortom civilisationen. Jag vill tillbaka till ursprunget. Jag söker sanningen om mig själv. Den ska göra mig fri.”

Samtidigt finns det en tydlighet i formen som låter ämnet tala. Sandell är påtagligt jordnära, också i de romantiserade klyschorna. Boxning är en kliché och hon leker med den kvaliteten: ”I ringen ska känslorna spruta ur mig, ofiltrerade och råa. Mina aggressioner, min lust, det vackra och det fula, det goda och det onda.”

Klichéer säger mycket om människan. Som när en Sandell får höra att hon boxas som en man. Det är den finaste komplimang en kvinnlig boxare kan få.

Åsa Sandell

Ålder: 42.

Yrke: Kulturjournalist, författare och exproffsboxare.

Boxarkarriär:

Fyra SM-guld och ett EM-guld. Gick elva matcher som proffs (sex segrar, två oavgjorda och tre förluster).

Viktoria Jäderling