Ett badkar fyllt med blod

Romanen om Frankrikes krig och landets kollektiva skuld lämnar en egendomlig eftersmak

När vi var barn brukade min bror ofta försjunka i sina egna krigsteckningar medan han oskuldsfullt utstötte de där välbekanta krigsljudeffekterna med sin lilla sex-, sju- eller åttaåriga mun, som för att ge våldet ytterligare kontur. Han liknade nog på det sättet många små pojkar på väg att könas in i maskuliniteten – samtidigt som hans egendomliga aktiviteter under kökslampan tedde sig helt obegripliga för mig. De tycktes dra upp ett osynligt avstånd mellan oss – varifrån kom detta gåtfulla begär efter krig hos honom, hur sker traderingen?

I Alexis Jennis Goncourtprisvinnande debutroman Den franska krigskonsten möter en vanlig medelklassman av en händelse en gammal krigsveteran som varit med vid nittonhundratalets alla avgörande nationella krigsskådeplatser – franska motståndsrörelsen, Indokina och Algeriet  – och varje krig han deltagit i har han tecknat eller målat av.

Den yngre mannen, som är romanens berättare, har i samband med att mediebilderna av Kuwaitkriget når franska nyhetssändningar drabbats av en livskris och blivit alltmer besatt av krigens anatomi. När han stöter på ex-soldaten Victorien – vars namn lägligt nog associerar med ”victoire”, seger – liknar det svaret på en ännu oformulerad fråga. Han erbjuder sig att skriva den gamles memoarer mot att denne i sin tur lär honom att måla.

På många sätt är de två männen varandras skrattspeglar, men de sammansmälter också till en tveeggad bild av den kolonialistiska krigsmentalitet som är romanens stora ärende. Jagberättaren är en hyfsat intellektuell, ganska vanlig fransos som förfäktar demokratiska värden men som inte står ut med den känsla av exkludering förortskvinnorna i burka väcker i honom (det vill säga med motståndet mot hans koloniserande begär, som deras heltäckande kläder bjuder honom).

Victorien å sin sida är en livsvis gammal mördare i imperiets tjänst som inte blundar för nationens våldsamma ansikte men som därför inte heller förmår ta verklig ställning: i stället fortsätter han att umgås med den högerextrema kompanikamrat som en gång räddade hans liv i den asiatiska djungeln, och låter på så vis krigets lagar leva vidare i sig. Vad Den franska krigskonsten sätter under lupp är alltså en kollektiv och outredd skuld där ”alla doppade huvudet i badkaret fyllt av blod”.

Jenni är inte lika stilistiskt driven som en annan omsusad Goncourtvinnande debutant som kom ut för några år sedan, Jonathan Littell, också han vackert översatt av Cecilia Franklin. Inte heller kommer romanens krigsskildringar i närheten av Littells gestaltning av östfrontens ödeläggelser betraktade ur en SS-mans perspektiv. Ändå kretsar romanen in någonting väsentligt genom sin nitiska krigsinventering, inte minst i resonemangen om franska språket som ett tal ”med blodklumpar i munnen” och de Gaulle som nationens mest fulländade ”författare”.

Men jag undrar ofta över de sexualiserade och avpersonifierade kvinnoporträtten – från pied-noir-judinnan Eurydice till den vagt orientaliserade kvinna som bjuder på myntate i förorten och som jaget förälskar sig i; Jennis kvinnor produceras oavbrutet som ett slags ljuvliga och tillgängliga Andra.

Också idealiseringen av de gamla imperiesoldaterna stör mig. Victoriens krig gestaltas som ett ”renare krig” än de senmoderna drönarkrigen, ett krig där den andres blod tilläts fläcka de egna mördarhänderna. När han skär halsen av Viêt-minh-medlemmarna i landet-långt-borta utför han med andra ord en mer hedervärd handling än den blundande parisiska bourgeoisie som samtidigt lever gott av de koloniala skördefrukterna, tycks romanen säga.

Kanske en nödvändigt tillspetsad utsaga i en nation som haft sådana problem med att komma till tals med sitt koloniala förflutna. Men som likväl lämnar en egendomlig eftersmak.

helskärm