Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

Apokalyps i Libanon

Publicerad 2012-04-25

Elias Khourys ”Yalo” ett stycke mustig prosa

Historien är ett långt utdraget krig och varje krig en oöverblickbar berättelse, ett språk i tusen lager. Där någonstans utspelar sig den mänskliga identitetens drama, labyrintiskt, och med så många överlappande skikt av mening och betydelser att varje tanke om ett fixerbart ursprung blir omöjlig.

Ungefär så framstår världsbilden i Elias Khourys flödande roman om det libanesiska inbördeskriget, gestaltat genom en syriansk familjs öden i tre generationer. Det är en berättelse som egentligen börjar i sitt slut. Khourys estetik går på många sätt ut på ett motstånd mot en enkelt linjär förståelse av verkligheten. Men de sista kapitlens skildring av folkmorden på syrianer och armenier på 1910- och 20-talen ter sig ändå som ett slags centrifugalpunkt åt den annars mycket vindlande berättelsen.

Som liten pojke kidnappas huvudpersonen Yalos morfar under den turkiska massakern och tas om hand av en kurdisk mulla – på så vis får han sin syrianska ursprungsidentitet utsuddad. När han senare återvänder till sin biologiska familj är han dömd att livet ut vara splittrad; å ena sidan mellan sin ambivalenta kärlek till den kurdiske fosterfadern, å den andra skammen över att ha islamiserats och kurdifierats med våld. Det senare kompenserar han genom att bli en mönsterelev i klassisk syriska, och senare plågad syrisk-ortodox präst. Ett händelseförlopp som djupt präglar både hans dotters och dottersonen Yalos liv.

På berättelsens nuplan sitter Yalo fängslad och anklagad för en rad rån och våldtäkter, medan han under tortyr försöker ge sin version av brotten. Hans febrila minnesarbete vecklas ut till en smärtfylld släktskröna, där varje människa bär historien inom sig som ett öppet sår.

Khourys prosa är mustig, böljande. Översättaren Tetz Rookes efterord beskriver en språklig komplexitet som delvis med nödvändighet måste gå förlorad i överföringen till svenska. Yalos motsägelsefulla bekännelser är till dels oöversättbara på grund av hur romanen växlar mellan standardarabiska och dialekt, men också därför att den innehåller inslag på franska och de två arameiska språken klassisk syriska och modern talad syrianska.

Det hindrar inte att den svenska texten blir en märkvärdig, brutal men också mycket ömsint skildring av en lemlästande tid och en plågad plats. Hos Khoury är det mänskliga aldrig endimensionellt utan tvärtom ständigt motsägelsefullt, en sfär där gränserna flyter mellan språk och identiteter, mellan bödlar och offer.

Ibland blir berättarglädjen en smula glättig. Men oftare skriver Khoury skakande, och med ett slags hård, apokalyptisk skönhet.