Timell friades – men hans namn går inte att rädda
Metoo har gjort att medierna skapar vissa förväntningar på hur domstolarna ska döma. Tusen spaltmeter om den våldtäktsåtalade Martin Timell, och vi förstår knappt varför det ens ska behövas en rättegång.
Men rättsväsendet har sin egen gång. Det framgår av domen som friar Timell från anklagelsen.
Målsäganden, det vill säga kvinnan som delade badtunna med Martin Timell, ger visserligen ett trovärdigt intryck, skriver rätten. Men för att styrka att en våldtäkt har begåtts bortom rimligt tvivel krävs stödbevisning. Vittnena som åklagaren åberopade räckte inte till av en rad olika skäl. Bland annat gick det inte att utesluta att ett par av dem hade påverkats av medierapporteringen hösten 2017.
Vår rättssäkerhet säger: Hellre fria än fälla. Metoojournalistiken har fungerat tvärtom.
Det finns ett par sidor i domskälen som det finns anledning att dröja vid: arbetsgivarens agerande. När målsäganden strax efter den beramade festen på Timells lantställe pratar med sina chefer, gör de allt för att hennes historia ska begravas i tystnad.
Anna Rydin, då VD för produktionsbolaget Meter, ska ha sagt till kvinnan att det är viktigt att informationen "stannade i huset". Hon ska också ha sagt att hon, och inte kvinnan, skulle sköta kontakten med TV4. Hon ville också försäkra sig om att målsäganden inte skulle polisanmäla det inträffade och ville även veta vilka hon hade pratat med om händelsen. Detta, säger hon i dag, ångrar hon.
Det finns ingenting som säger att kvinnliga chefer alltid stödjer kvinnliga medarbetare. De kan vara precis lika oförstående och karriärhungriga som vilken man som helst.
Kvinnan fick en löneförhöjning på tusen kronor och därmed trodde TV4 och Meter att allt var ur världen. Det här var 2008.
2015 gjorde TV4 en intern utredning av Äntligen hemma, tydligen ansågs det finnas skäl för det. De högt placerade cheferna Anna Rastner och Åsa Sjöberg blev då arga på att historien om festen hade fått nytt liv. De kontaktade ändå vd:n Casten Almqvist. Vad han tänkte är obekant, eftersom han inte vittnade.
Poängen är följande: När man läser domen inser man att det här aldrig hade kunnat inträffa i dag. Efter Metoo skulle alla chefer känna sig tvingade att uppmana en kvinna i motsvarande situation att göra en polisanmälan. Att göra det tio år senare, är att ställa polisen inför en omöjlig uppgift.
Martin Timell friades, men hans namn går inte att rädda. Det finns ändå två segrare i den här historien. Rättssystemet, som inte föll offer för drevjournalistiken. Och Metoo. Efter hösten 2017 är det mycket mindre risk att något liknande – arbetsgivare som inte tar ansvar för att reda ut eventuella sexuella övergrepp – kan upprepa sig.
Genmäle från Anna Rydin:
I Aftonbladet 8 juni 2018 kommenterar Åsa Linderborg den friande domen mot Martin Timell.
Aftonbladet namnger där ett av vittnena i rättegången, mig. Linderborg hänvisar till domen och fastslår att jag stoppat en polisanmälan och krävt tystnad i utbyte mot löneförhöjning. Linderborg avslutar med att skriva att jag ångrar detta.
Det Linderborg utelämnar är att påståendet ett citat hämtat ur den målsägande kvinnans vittnesmål, alltså hennes tolkning av ett samtal med mig för tio år sedan. I texten framställs det som om rätten fastslår att jag har stoppat en polisanmälan och krävt tystnad i utbyte mot löneförhöjning. Det stämmer inte.
Man bortser i texten också helt från vad jag som vittne, lite längre ner i domen, har att säga om samma händelse.
Texten blir därmed missvisande.
Jag ångrar att jag inte stöttade och förstod kvinnan och situationen bättre. Det har jag varit tydlig med ända sedan jag i oktober 2017 fick veta hur kvinnan upplevt vårt möte för tio år sen. Och jag ifrågasätter inte hennes utsatthet.
Men jag har också under ed nekat till de specifika och mycket allvarliga anklagelserna som Linderborg nu slår fast som fakta.
Anna Rydin