Martin Aagård: Anonymitet på nätet – en ny klassfråga?
Den första science fiction-romanen om sociala medier är en skräckvision om den totala transparensen
Tänk dig att Facebook och Google skulle ta över världen och att allt du gör på internet är åskådligt för alla.
Det har de ju redan gjort tänker du nu, med NSA-avslöjandena i färskt minne.
Jo, men ännu mer. Alltså verkligen ta över allt.
Den skräckvisionen har Dave Eggers föreställt sig och skrivit en diger amerikansk roman om.
Eggers var något av en litterär it girl för dryga decenniet sedan. Tack vare sin litteraturtidskrift The Believer som var nästan lika snygg som han själv och den uppfinningsrika debutromanen A heartbreaking work of staggering genius fick han en synnerligen romantisk smekmånad med den amerikanska litteraturvärlden.
I slutändan blev han kanske inte den stjärna hans förläggare hoppats på, men han spottar fortfarande ur sig uppmärksammade romaner med jämna mellanrum.
Nu har han i alla fall skrivit den första science fiction-romanen om sociala medier.
24-åringen Mae Holland får tack vare sin college-kompis Annie jobb på företaget The Circle, ett lätt karikerat Google. Ett webb 2.0-företag beläget i San Fransisco-trakten som erbjuder sina anställda allt en ung karriärist på 00-talet kunnat drömma om. Det gigantiska kontoret kallas självklart ”campus” och en alg-smoothie, ett glas kalifornisk riesling eller ett spinningpass är aldrig mer än två meter bort. Annie är i himlen.
The Circles monumentala framgång bygger på uppfinningen TruYou - en online-tjänst som gör alla andra tjänster överflödiga. I TruYou kan du samla dina bankaffärer, dina lösenord, din shopping och din sociala samvaro. En sorts internet-affärsmodellernas domedagsmaskin, om du vill.
Mae strävar hårt på företagets supportavdelning, men på The Circle räcker det inte med att göra ett bra jobb. Du måste socialisera med dina kolleger och omvärlden för att räknas som en bra medarbetare - annars riskerar du att korrigeras av din närmaste mellanchef. Dina bilder och upplevelser måste tvångsmässigt delas, kommenteras … och i slutändan konverteras till affärer. Antalet skärmar på hennes skrivbord växer snabbt från en till sju.
Men The Circles mystiska ledartrojka är inte nöjda med att äga varje affärsmodell på Internet. De vill äga världen - och lanserar därför den satellitanslutna och högupplösta kameran SeeChange som är liten nog att gömmas i ett halssmycke och billig nog för att varje demonstrant på Tahrirtorget ska kunna äga en. Nu ska allt som händer i världen bli åskådligt för alla.
I djupet av företagets hjärta finns nämligen ett mörkt syfte - att avanonymisera världen och göra den totalt transparent. Politiken, naturen, vårt sexliv, vår hälsa … allt ska skärskådas, visas upp och sparas för alltid. ”Secrets are lies” som grundaren Eamon Bailey formulerar det under ett sektmöte som så klart påminner om Steve Jobs produktpresentationer.
Ni har säkert redan gissat det - The Circle är en präktig moralkaka.
Huvudpersonens antagonist är så klart en hantverkare med föga intresse för att googla. En hårig man som tror på gammaldags värden i en galen värld.
Själv har Mae sina allra största, mest själfulla upplevelser i naturen – inte på internet.
I sina tråkigaste stunder framstår Eggers som en bekymrad tonårsmorsa som tycker att vi alla borde gå ut och leka lite mer. Hans symbolik är mer än övertydlig. The Circles kontor är helt byggt i glas, allt i transparensens namn. I en överdrivet dramatisk scen trumfar han in att servrarna som ska lagra en människas upplevelser tar betydligt större plats än själva människan – som för övrigt inte behöver konstant och energikrävande vattenkylning.
Men det betyder inte att hans litterära tablåer om en värld helt utan anonymitet är ointressanta. Eggers betar i dialogform igenom de frågeställningar vi alla ställer oss efter att ha tillbringat en timme med att titta på skolkompisens familjealbum på Facebook.
Försöker vi hitta lösningar på problem som inte finns? Hur kan den barnsliga driften att mäta vår popularitet gripa oss så hårt? Är det ständiga kartläggandet av oss själva en illusion? ”Big data” en stor bluff?
I riktigt bra science fiction befinner sig framtiden alltid strax runt hörnet. (titta på Jason Bourne-filmerna efter Snowden-avslöjandena, till exempel). Och faktum är att Google redan håller på att utveckla ett sätt att identifiera internetanvändare även om vi byter plattform. Det nya sättet ska ersätta ”cookies” och tanken är så klart att reklamen online ska bli allt mer skräddarsydd för just dig.
The Circles avanonymiserade internet är inte långt borta.
I dag kan Expressen avslöja vilka som döljer sig bakom användarnamnen i Avpixlats kommentarsfält. De första fällande domarna för anonyma hatattacker på nätet är här. Polisen blir allt bättre på att spåra internets brottslingar. Mjukvara som känner igen ansikten blir allt mer raffinerad och mobiltelefoner som identifierar våra fingeravtryck existerar redan.Tidningskommentarer sker via våra facebookprofiler och NSA kan uppenbarligen kontrollera allt vi gör under tiden.
Men Dave Eggers är inte ensam. Många kämpar emot den nya transparensen.
Det har redan börjat dyka upp parallella internet.
”Darknets” är internets som härbärgeras på samma servrar som det vanliga internet, men som du måste ha speciell mjukvara för att komma åt. De är vanligtvis ett tillhåll för människor som verkligen har något att dölja, men i dag har mediebolag som The New Yorker och Sveriges Radio darknettjänster där visselblåsare anonymt kan lämna sina tips. Dissidenter världen över använder den populära tjänsten Tor som gör användaren omöjlig att spåra.
Hyperboria är en internetkopia där du måste ansöka om medlemskap. En sorts exklusiv klubb, fri från reklam och klickhysteri. Hyperboria-användarna kallar det vanliga nätet ”Clearnet”.
Problemet är att vi vanliga internetamatörer står handfallna. Vi kan inte kryptera våra hemligheter och gömma oss. Det finns de som vill hjälpa. Piratpartisten och Pirate Bay-grundaren Peter Sunde håller på att utveckla en app till mobiltelefonen som även teknikidioter som du och jag ska kunna använda. Den heter Hemlis och ska ha ett gränssnitt som gör det lika lätt att vara anonym på internet som att gå in på Facebook.
Men inte ens Sundhe tror att det räcker för att motverka den nya transparensen. I en intervju med Wired säger han klokt att man ändå inte kan bekämpa politik med teknik.
Men är transparensen ond eller god?
I Eggers roman låter han – precis som brukligt är i science fiction – en ny teknik hamna i händerna på en totalitär superskurk och så visar han vilka läskiga konsekvenser det får.
Men så ser ju verkligheten inte ut.
Det råder snarare ett asymmetriskt informationskrig på internet där transparensen kan användas till goda eller mindre goda syften. Wikileaks på ena sidan. NSA på den andra.
Och anonymiteten på internet kommer inte att upphöra. Frågan är snarare om den i framtiden blir en sorts klassfråga.
Vi kommer med all säkerhet få en välutbildad elit som har råd att skräddarsy sitt internetanvändande och som får tillgång till internets hemliga klubbar. En elit som aldrig kommer att låta sig utsättas för övervakning, varken av NSA eller sina grannar.
Resten av oss kommer att traska runt som ett slags boskap - hänvisade till gratistjänster som egentligen bara har ett syfte - att exponera oss så mycket som möjligt för reklam.
Världen kommer att vara sig ganska lik, med andra ord.
