Mitt i punken – mitt i hjärtat
När Kolik förlag publicerar en antologi grafiska noveller med titeln Samtidigt deklarerar man – just samtidigt – att seriekonsten förnyas med rasande fart. Borta är manligt gnäll från barerna, chauvinism och cynism. Här etablerar sig i stället surrealism, saga, humor. Ord och bild som möts i spänst.
Rakast berättad och kanske mest novellik är Emma Adbåges Limited Edition, en ganska drastisk berättelse om en sorts olycklig kärlek som fastnar i ett kompisträsk, medan Loka Kanarps 5 saker min lillasyster inte gillar blir en klassisk stripp inspirerad av intervjuformen. Däremellan rör sig som sagt det sagolika, barndomens mysterier.
Seriegenren i allmänhet uppehåller sig nära barndomen, som om barnets fantasier är den form som bäst passar mediet. I Coco Moodyssons nya album Aldrig Godnatt (Kartago förlag) befinner sig huvudpersonerna i en tunn bubbla mellan barn och ungdom. De är i 12–13-årsåldern och mitt i punken. Mariatorget 1982: här bor det fortfarande helt vanliga människor. Klara, Matilda och Coco driver runt och startar ett band, träffar killar, ser sitt underläge och vänder det oftast utåt. En grafisk roman i becksvart. Det är höst. Det är tiden från att de upptäcker The Clash ( ”Det här är ... snyft ... den bästa dagen i mitt liv”) och börjar spela i band tills de lyssnar på The Cure och är långt mer självkritiska, deppiga. Postpunkblues i mikroformat.
Trots all svärta skriver och ritar Coco Moodysson vuxenblivandet utan någon som helst sentimentalitet. Hon staplar situationer på varandra och når rakt in i seriegenrens hjärta där det visuella både stödjer berättelsen och sår frön av osäkerhet. Stilen är tillräckligt ren och avskalad för att man ska bli uppmärksam på detaljer, känslolägen, spelet mellan det vuxna och det barnsliga. Särskilt när orden försvinner och berättandet stannar upp blir det skarpt, förädlat.
