Sören Brunes – scenens arkitekt
Sveriges meste scenograf är död
Scenografen Sören Brunes är död.
Jag minns en teaterbiennal där han höll ett föredrag. Han inledde med att kasta ut en rejäl näve godis till publiken, men bara ena halvan av salongen fick chansen att fånga snasket. Poängen var att den andra halvan av publiken förväntade sig något de också, om inte genast, så senare.
Förväntan är vad Brunes strävade efter i sina scenbyggen. En scenografi skulle väcka publikens nyfikenhet.
Finns det något slags scenografi som Sören Brunes inte har skapat? Jag tvivlar. Allt från friscener där karriären sträcker sig från musikalen Hår på Scalateatern 1968 till de senaste årens arbete på Teater Tribunalen. Där emellan institutionerna; Dramaten, Stockholms och Göteborgs stadsteatrar, alla friscener… enbart på Dramaten gjorde han ett femtiotal scenografier från 1970 fram till nyss.
Vem kan glömma Personkrets 3:1 (1998) eller Medea (1995), båda på Dramaten? Eller, för samma institution, Sultanens hemlighet (2005), där en åldrad Erland Josephson fick åka rutschkana in på scenen? För en sämre scenograf hade Josephsons behov blivit en begränsning, för Brunes blev det en tillgång. Historien är vad som sätter en scenografi, givetvis i samarbete med regissören. Den scenografi som försöker berätta en helt egen historia, till den slags scenografer hörde inte Brunes.
Sören Brunes utbildade sig till byggnadsingenjör, men drömde om att bli arkitekt, något man väl ändå måste säga att han blev, om än av byggnader med begränsad livstid.
Tyvärr var även Brunes livstid begränsad, i 77 år fick han leva, men många konstnärligt rika år blev det.