Dolda budskap i det gröna

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-06-08

Konsthallen och skulpturparken i Wanås skulle jag aldrig vilja se förändrad.

Det kan ha med själva parken att göra. Naturen. Så långsam, konservativ i sin förändringsovilja och i upprepandet. Samma som förra året, också nu, i försommaren, när bokskogen är som allra vackrast.

Men förändrat är det i Wanås, och knappast till det bättre.

Förutsättningslösa promenader i parken har för länge sedan ersatts av en shop som sträcker sig långt – alltför långt – in i konsthallen, ett kafé, en meningslös utställning om Wanås historia, högröstade försök att skapa intresse för ekojordbruket. Wanås har, kort sagt, blivit en totalupplevelse, ett utflyktsmål som också erbjuder estetiska upplevelser. Vid sidan av annat. Och det är förstås en utveckling som är både väntad och, tycks det, oundviklig.

Utställningar som på riktigt velat något får jag leta länge i minnet efter. Det kan ha varit 2008, utställningen Förlust. Årets utställning ser intressant ut på papperet, en sydafrikansk grupp­utställning med starka namn. Till exempel Nandipha Mntambo som också ställer ut på Venedigbiennalen.

Ändå är den över­gripande känslan att det är tunt, på gränsen till obefintligt. Inne i konsthallen en ljudinstallation av James Webb (böner på olika språk), ovanpå densamma en filmtriptyk av Kudzanai Chiurai som anknyter till olika kristna motiv fast i afrikansk tappning. I parken en handfull utspridda verk: mest anslående Mary Sibandes jagande hundmonster och Hannelie Coetzees vildsvin av trädstammarnas ändstumpar (ett verk vars tredimensionalitet skymmer den tvådimensionella bilden).

Problemet är troligen att idén i utställningen är att visa konst från en bestämd nation, samtidigt som temat Barriärer är ett ifrågasättande av gränser. Temat bjuder en nationell analys som den också drar tillbaka. Om nu inte barriärer, gränser mellan människor eller mellan olika kroppar, skulle vara typiskt för den sydafrikanska konstscenen. Vilket förstås är möjligt men knappast troligt.

Kvar finns ett antal verk som pressas in i en tolkningsram som är både för liten och för stor. För vad som händer i det stora gröna är sambanden är svåra att finna. Därför är det nödvändigt att konsthallens utställning och parkens tydligt hänger samman. Det gör de inte nu. Upptagen­heten med andra verksamheter tycks ha ställt sig i vägen.

Konst

» Barriärer – samtida Sydafrika

Wanås, Knislinge

Till och med 1 november