Lindgren får årets Lindgren
Prisas för sin språkliga djärvhet och psykologiska nyansrikedom
Barbro Lindgren! Ett mäktigt Tranströmer- jubel utbröt på Kungliga biblioteket när ALMA-juryns ordförande Larry Lempert tillkännagav årets mottagare av priset till Astrid Lindgrens minne, på fem miljoner kronor.
”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilder-boken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen, den existentiella barndikten och den realistiska ungdomsskildringen. Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet.”
Så lyder motiveringen som rätt väl fångar anledningen till att Lindgrens böcker, hittills närmare 100, fungerar så bra för alla åldrar. Även i böckerna om blöjbarnet Max finns mörkret med, och att serien även innefattar den muntra dystopin Titta Max grav (1991), marknadsförd som ”den första svenska pekboken för vuxna”, är både logiskt och typiskt för författarskapet.
Saknar man humor kan det förstås vara besvärligt att ta till sig Lindgrens böcker. Eller som hon själv skriver på baksidan av VLMF - vad lever man för, del tre i serien som utspelar sig i Barnhans land ”på andra sidan syrenhäcken”, om karaktärerna Nöken, Röden, Begravnings -kotten och andra: ”Ju sorgligare saker som händer desto roligare blir det!” (2006).
Humorn är en påtaglig ingrediens också i de bitvis mörka dagboksskildringarna om Lilla Sparvels uppväxt, böcker som bröt ny mark genom att närma sig ämnen som ditintills varit hänvisade till vuxenlitteraturen. I Jättehemligt från 1971 skildras exempelvis depression på ett trovärdigt vis, liksom sexuell utsatthet. I porträttet av Sparvel finns ingen idealisering, det svarta existerar jämsides med det vardagligt fryntliga i all sin nakenhet.
Sitt första bredare genomslag fick Lindgren med böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang, en smått beckettsk skildring svävande som en underbar heliumballong lite vid sidan av författarskapet. Toivo Pawlos radioinläsning bidrog till succén, och utgör i dag något av en madeleinekaka för oss som var i rätt ålder då.
Själv sitter jag mer än nöjd med pristagaren. Att hon dessutom skriver en prosa att dö för gör inte saken sämre. Aldrig ett flådigt eller överflödigt ord, aldrig en dum liknelse.
En nackdel kanhända att det nu lär dröja innan ett svenskspråkigt författarskap tilldelas priset igen.
Lennart Hellsing-isterna gick förmodligen i taket vid beskedet.