Katastrofalt för Sverige som kulturnation om Akademien brakar ihop
Åsa Linderborg: Horace Engdahl precisionsbombade bort Sara Danius och Sara Stridsberg
Det är logiskt att även knytblusarnas Jeanne d'Arc nu lämnar Svenska Akademien.
Sara Stridsberg var den som arbetade hårdast för att det beramade pressmeddelandet skulle vara möjligt att visa upp för omvärlden. Jag var naiv nog att tro att den probleminsikt som där formulerades var allas uppriktiga mening.
Fyra dagar senare gick Horace Engdahl in i en radiostudio och tog tillbaka allting. Lika skickligt som han en gång byggde upp Akademien till en imposant maktfaktor, lika skickligt har han raserat den. Två utspel – ett i Expressen för att göra sig av med Sara Danius och ett i Nordegren & Epstein för att få bort Stridsberg – är en precisionsbombning av rang.
Bråket är mer komplicerat än vi i medierna kunnat eller velat berätta.
Här finns anklagelser om vänskapskorruption och sexuella trakasserier, ja. Men bortom rubrikerna fanns även frågan om Danius chefsegenskaper på en arbetsplats som är större än arton ledamöter. Efter radioräden omöjliggörs alla men och kanske, den som haft ambitionen att nyansera gör sig inte längre besvär.
Det enda man kan glädjas åt är att även börshuset befolkas av helt vanliga människor. Den fransiga skaran är mer som hämtad ur Balzacs och Tjechovs porträttgalleri än ur Shakespeares eller någon dokusåpa: En ny tid bankar på dörren, den kan man aldrig fly undan hur många ränker man än smider och spegelsalar man än stänger in sig i. I slutändan lurar man bara sig själv.
Det är fantastiskt vad en enda människa kan ställa till med. Man kan säga mycket om Kulturprofilen, men den vivören gör i alla fall inte skillnad på folk (om man ska tro uppgifterna i SvD). Prinsessa eller poetissa, alla behandlas lika. När Horace försökte kidnappa Kungen för sin egen sak tog han nacksving på sig själv. De nu åldrade kaffeflickorna lever i glömskans galleri, den feodala kvarlevan fick status av krigshjälte när han visade både moral och handlingskraft.
Många ojar sig över att nationens rykte i världen solkas. Jag är mer oroad över Akademiens renommé som mecenat. I Sverige är nästan alla kulturpengar statliga. Svenska Akademien är, förutom Författarfonden, den enda större institution som är bortom politisk kontroll. Den understödjer konstnärskap utan att ta hänsyn till litterära trender och ideologiska – eller nuförtiden: antiintellektuellt aktivistiska – vindar.
Det är förnedrande för en författare att höra att hen är beroende av Akademien, de flesta får inte en spänn därifrån. Men Sverige som kulturnation är beroende av att staten inte monopoliserar det fria ordet. Det är därför det är katastrofalt om Svenska Akademien brakar ihop fullständigt. Men det är tydligen en nåd att stilla be om och ja, det gör mig förbannad på riktigt.