Schlagerputinismen är vårt enda hopp
SVT behöver Melodifestivalen för sin överlevnad – rösta i kväll
Ikväll klockan 20 står det sista slaget om public services framtid.
Och den som avgör hur det ska gå för tv och radio i allmänhetens tjänst är du.
När du röstar om Mendez ska gå vidare till andra omgången eller inte röstar du samtidigt om hur stark vår demokrati ska vara.
Så snälla. Ladda ner appen och klicka loss. Helst på The Mamas, så klart.
Tittarsiffrorna för årets upplaga av Melodifestivalen är inte på topp. Vissa deltävlingar har haft de lägsta på tio år, sägs det. Men att prata tittarsiffror med SVT-chefer är som att kamma backslick på kulturministern. Det blir trassligt. Klara besked är svåra att få, men helt klart är musikkalaset ett fiasko jämfört med tidigare år.
Det är både helt väntat och ett oerhört allvarligt samhällsproblem.
Det är helt väntat eftersom ingen succé kan pågå för evigt. Och Christer Björkmans regim har nu varat lika länge som Vladimir Putins. Två auktoritära ledare som överlevt genom att titt som tätt byta ämbete och i värsta fall annekterat Krim eller Australien för att hålla popularitetssiffrorna uppe. Björkman bedriver just nu en hård påverkanskampanj för att skapa en melodifestival i USA. Vad det verkar är hans metoder betydligt mer effektiva än sin ryske kollegas.
Skulle han kunna han blåsa liv i den falnande melloglöden genom att än en gång förnya konceptet? Kanske förverkliga drömmen om en global festival? Visst vore det fantastiskt att se Israel och Iran mötas i envig vid mikrofonen. Det är ju bara popkulturen som kan skapa kulturella kitt mellan världens alla medelsvenssons.
Visst har de schlagernationalistiska motsättningarna skärpts på senare år. Främst mellan Ukraina och Ryssland som inte bara bekämpar varann med miliser i Donbass utan även med pompösa ballader om Stalintiden. Men i mellon finns alltid en försonande hand utsträckt. Det handlar ju bara om musik för guds skull. Eller åtminstone om ljud som påminner om musik.
Det är troligen ett omöjligt projekt. Men man måste få drömma lite.
För om inte svenska folket fortsätter att älska Melodifestivalen hotas hela public services framtid.
De politiska attackerna mot de gemensamma mediebolagen har varit extremt hårda de senaste veckorna. Först ville Sverigedemokraterna kalla upp radio- och tv-cheferna till kulturutskottet för att ställa dem till svars för en enstaka intervju i morgon-tv och ett P3-program som de inte gillade.
Nationalisternas drömscenario är ett public service där nyheterna författas av politiska utskott
Sen krävde SD-chefen Linus Bylund att journalister som fälls i Granskningsnämnden skulle utsättas för ”sanktioner”. Ett förslag som backades av flera riksdagsledamöter från SD:s höginkomsttagarfalang, Moderaterna. Enligt en intervju i Fokus har Bylund, som sitter i public services ägarstiftelse, redan lyckats stoppa en person från att sitta i bolagens styrelser. Samme man som för fyra år sedan kallade svenska journalister för ”denna nations fiender” tillsätter nu deras chefer.
Nationalisternas drömscenario är ett public service där nyheterna författas av politiska utskott. Du tycker jag överdriver, men det är exakt vad partiets förebilder ägnar sig åt. För ett par dagar sedan avslöjade den amerikanska sajten Politico att nyheter om Greta Thunberg numera censureras i ungersk public service. Det är på en sådan detaljnivå de vill kontrollera vår världsbild.
Men kampen för att ta makten över SVT är lång och svår, och i brist på ett eget politiskt organ vill nationalisterna helst lägga ner hela rasket. I brist på det beskära det som en bonsaiplanta.
Låt er inte luras av politiker som säger att public service bara ska ägna sig åt sånt som den fria marknaden inte kan tillgodose, nämligen nyheter och ”smal kultur”. Om de älskat smal kultur hade SD knappast sagt nej till ”utmanade samtidskonst” i Sölvesborg. Det har aldrig handlat om att främja konsten, det är ett sätt att bli av med public service.
Att möjligheten finns beror på ett historiskt misstag.
Ett misstag som begicks ifjol när licensavgiften försvann och ersattes av en skatt. Andra lösningar hade varit möjliga – till exempel en avgift på inköp av datorer och mobiltelefoner – men teknikutvecklingen gick för snabbt, kulturpolitikerna var för långsamma och tåget gick. Plötsligt var en skatt det enda rimliga alternativet.
Men att höja och sänka skatter är politikens kärnverksamhet. Och skatter måste ha legitimitet för att överleva. Annars ställer sig alltid någon nationalistiskt sinnad näringslivschef och gormar ”Vad fan får jag för pengarna”.
Allra känsligast är värnskatter, Robin Hood-skatter och andra skatter som har en tydlig mottagare. Så ett public service som endast sänder Schnittke-konserter från Berwaldhallen är med andra ord dödsdömt. Varför skulle majoriteten vilja betala för det?
Och det är exakt här som en barbröstad Christer Björkman kommer inridande på en björn
För att överleva måste SVT vara så folkligt att det sprutar tacosås ur öronen på Skavlan. Nej, Skavlan med sin förkärlek för hur norska hotellägare tar sig igenom olika livskriser är egentligen alldeles för medelklassigt. På Spåret ska vi inte prata om. Det ska vara Lasse Berghagen och Glenn Hysén som vinner skidskyttefinal under ett tyngdtäcke i Mästarnas mästare.
Herregud det är också för smalt. Tänk på alla som inte gillar sport.
Finns det verkligen inget program som fortfarande får hela svenska folket att äta chips framför en direktsändning?
Jo.
Och det är exakt här som en barbröstad Christer Björkman kommer inridande på en björn sjungandes I will be popular.
Public service kommer inom överskådlig framtid att vara fast i en stenhård popularitetstävling. Förlorar man schlagerslaget om publiken försvinner legitimiteten för skattefinansieringen.
Så jag är ledsen, du kultursnobb som inte vill förlora Filosofiska rummet och OBS-essän i P1. Jag inser att du inte blir euforisk av detta, att det gör ont, men vi måste ta kollektivt ansvar. Lyssna till ditt hjärta och rösta i kväll. Schlagerputinismen är vårt enda hopp.