Livsfarlig huvudperson
Men författaren tar inget riktigt ansvar för sin skapelse, menar Lennart Bromander
I Martin Engbergs roman Ta skada befinner vi oss i lantbruksmiljö, en populär omgivning för svenska romangestalter på senare år. På den här bondgården har yngste sonen Marcus, nitton år, en speciell position i familjen. Han har en enda åtta år äldre bror Hjalmar, som ska överta gården, men mellan Marcus och Hjalmar finns fem dödfödda syskon, som upptar inte minst moderns tankar åtskilligt. Hon far runt och föreläser om ofödda barn, medan fadern mest tycks kännetecknas av sin aggressivitet.
Läsaren upplever romanen genom Marcus, men han är en mycket störd yngling med förvriden självbild och svåra kommunikationsproblem. Hans skolgång präglades av svår dyslexi, och han hankar sig fram i tillvaron genom att hjälpa till hemmavid, på kyrkogården och i videobutiken. De två senare sysslorna misslyckas denne socialt
trubbige och oberäknelige gosse grundligt med.
Han får det ännu besvärligare när Hjalmar till hustru väljer en kvinna som Marcus själv varit intresserad av men genom sin sociala oförmåga sumpat. Marcus är dömd att misslyckas med vad han än företar sig, och han är inte heller vare sig rörande eller särskilt trevlig. Vad ska det bli av Marcus?
Hans framtid ser inte lovande ut, och det verkar som ingen i hans omgivning någonsin förstått hur djupa hans problem är. Författaren då?
Kanske han gör det, men han angriper inte vare sig Marcus bakgrund eller framtid med tillräcklig energi. Föräldrarna är mycket fragmentariskt tecknade, och hur de kan ha påverkat Marcus verkar författaren inte intresserad av att gå in på. Hjalmar tycks vara en rätt hygglig karl men knappast kapabel att ta sig an en så dysfunktionell lillebror.
Och i sina förhållanden till det andra könet kan nog Marcus vara rent livsfarlig, men inget händer egentligen.
Martin Engberg skriver alldeles utmärkt, och man läser romanen inledningsvis med stort intresse men så småningom under allt större frustration. Författaren nöjer sig med att antyda konflikter, som överges i förtid, och han tar inget riktigt ansvar för sin huvudperson.
