Ljummen ”Girls” vinner på originalitet
Igenkänning funkar trots lamt manus
I kväll börjar det. Då sänds första avsnittet av Nordamerikas just nu mest omtalade tv-serie på svenska Canal Plus. Girls är producerad av Judd Apatow (Anchorman, The 40-year Old Virgin) men skriven och regisserad av 26-åriga stjärnskottet Lena Dunham, som även spelar huvudkaraktären Hannah Horvath – en lätt modifierad version av henne själv.
Kritikerna, både från de etablerade medierna och ur den allmänhet som kommenterar på Twitter, har redan delats i två läger. De som älskar serien kallar den smart, rolig, och anser att den relaterar en tidigare aldrig skildrad kvinnlig erfarenhet – ungefär som hiphopen för första gången gav röst åt en viss grupp svarta amerikaner. Andra kallar samma serie moraliserande, deprimerande och klagar på att samtliga huvudrollsinnehavare har kända föräldrar (om man nu kan kalla trummisen i Bad Company för känd).
Helt säkert är att Girls är en väldigt annorlunda sitcom. Genren domineras av välskrivna men åh så gullesnuttiga serier som Modern Family och New Girl, där casten känns sammansatt som en Benetton-reklam (ni vet, en av varje färg och gärna en homo som krydda). Lena Dunham skriver i stället om fyra vita, heterosexuella tjejer från en privilegierad miljö som bor i New York och har lyxen att ägna livet åt att ”finna sig själva”.
Den ryggar heller inte för det barnförbjudna. Om Sex and the City en gång i tiden kändes rättfram är det ingenting mot det här. Redan i de fem första avsnitten visas analsex, otrohet, knullkompisar, missfall, obskyra könssjukdomar, exotiska droger och sexuella trakasserier på arbetsplatsen (jag har förmodligen glömt något). Serien behandlar dessutom inte dessa ämnen hur som helst – hur ofta har vi sett en gravid tjej dra en eftermiddagsdrink och ett knapplöst ligg på väg till abortkliniken? På tv?
Och på många sätt är Girls en anti-Sex and the City. Även om skådeplatsen är densamma finns inget glamoröst eller polerat över Lena Dunhams New York. Bostaden hon delar med bästa vännen Marnie är precis så skranglig och dragig som lägenheter i Brooklyn oftast är. Nakenscenerna är glåmiga och dallriga. Hannah har storslagna författardrömmar (hon yttrar en gång, hög på opium, att hon är ”sin generations röst”). Men hon är inte beredd att jobba särskilt hårt för att förverkliga dem. Och serien fångar tidsandan genom att utspela sig i det stora segment av den kreativa sektorn där människor arbetar gratis i åratal för att samla rubriker på cv:n som kanske, eventuellt, någon gång i en avlägsen framtid kan leda till ett riktigt jobb.
Det tjejerna saknar i pengar och karriärmöjligheter får de i stället igen i kärlek. Av varandra. Manuset har kritiserats för att de utgör en så homogen grupp, och Lena Dunham har till och med lovat att bättra på den etniska representationen i säsong 2. Men när det gäller känslolivet blir detta en styrka.
För att återigen jämföra med Sex and the City handlade ju den om en högst osannolik vänskap mellan fyra väldigt olika kvinnor i olika åldrar som inte verkade ha mer än favoritcocktails och röda sulor på skorna gemensamt. När Marnie säger ”I love you” till Hannah så tror man henne. För de framstår som två tjejer som faktiskt har växt upp ihop, delar en mängd erfarenheter och, trots brister och klavertramp på vägen, lärt sig att älska varandra med hull och hår.
Tjejerna är emellertid ganska dåliga på att uppskatta den kärlek de får. Särskilt Hannah dras ständigt, som av en magnetisk kraft, tillbaka till sin oerhört risige sängkamrat Adam – trots att han förnedrar henne gång på gång. Men det är ju så det är att vara dryga tjugo och ha dålig urskiljningsförmåga. Girls fångar, väldigt träffsäkert, det där stadiet i livet då vi tjejer så ofta satsar på fel kort – de snygga killarna i stället för de snälla, de spännande i stället för de pålitliga – och de korta kickar och dåliga självförtroende som följer på den sortens beteende.
Jag håller med kritikerna om att seriens manus inte alltid håller. Dunham skippar i princip punchlines och bygger i stället sin humor på att skapa situationer som får oss att vrida oss i soffan för att vi känner igen våra unga jag och skäms för deras skull. Det är effektivt, men bara för en viss, ganska smal, målgrupp. Dessutom finns glapp i regin, och nivån på skådespeleriet varierar. Men det som saknas i ren hantverksskicklighet tar Girls ändå igen i originalitet.