Virvlande toner i tiden
Ödmjukt av både dansare och musiker i Vortex temporum
Anna Teresa De Keersmaeker är en av vår tids mest uppmärksammade koreografer, som med sitt kompani Rosas iscensatt en rad verk som hållit sig på repertoaren under lång tid. Några av dem, som Bitches Brew, har också gästat Dansens Hus (2003). I det verk som nu besöker Dansens Hus, Vortex temporum (ungefär: tidsvirvlar), möter sju dansare musikensemblen Ictus. Musiken är skriven av Gérard Grisey, lärjunge till bland andra Messiaen, Ligeti och Stockhausen, senare knuten till det franska centret för elektro-akustisk musik, IRCAM.
Klanger och rytm, inte sällan upprepade fraser och med en (avsiktligt) ostämd flygel, är det knappast en dansant musik som väntar. Föreställningen inleds med att musikerna spelar. Inga dansare i sikte. Så lämnar musikerna scenen och efter en stund kommer dansarna in. Av allt att döma har de varsin instrumentstämma att följa - eller översätta till rörelser. Närmast meditativt, en smula prövande, som stämde de sina kroppsinstrument, rör de sig, för att vartefter finna varandra och mjukt och suggestivt hitta de rörelser som samtalar med musiken.
Med en annan koreograf och en annan dansensemble kunde detta projekt lätt ha blivit pretentiöst och publikfrånvänt. Men här finns ett slags ödmjukhet och när såväl musiker som dansare är av hög halt, så är segern så att säga retoriskt. De övertalar publiken, även om det emellanåt är en föreställning som kanske är mer intressant, än bra i konventionell bemärkelse.