Kritiken mot den unga litteraturen är fantasilös
Gnället tangerar elitism och är knappast avantgarde
När jag får tillbaka mitt manus från förlagsredaktören är en genomgående anmärkning att jag borde bestämma om namnet på platser ska skrivas ut eller inte.
Själv gillar han när det blir tydligt, medan jag ofta lite mystiskt bara har antytt ungefär var karaktärerna befinner sig. Och när jag läser igenom texten slår mig det här sopandet bort från verkligheten som alltmer löjligt. Varför kan de inte få sitta på samma bar som jag ofta har suttit på? Där jag vet saker om belysningen och att veckans öl alltid är detsamma.
Det framstår som löjligt eftersom jag vet det löjliga svaret. Jag ska ju inte skriva för mig själv, eller ens för min nära omgivning, utan för evigheten. Det är åtminstone vad som verkar förväntas av de som kan det här om vad riktigt god litteratur ska vara.
Som Mikaela Blomqvist, som i Göteborgsposten (16 januari) går ganska hårt åt Johan Esperssons debut Kungsbacka ultras. Hon irriterar sig på att författare börjat ”överanvända returknappen” och därför skriver med många radbrytningar, som i en dikt. Det måste bero på att fler skriver med anteckningsfunktionen i mobilen, resonerar hon vidare. Det rör sig om unga författare, får man förmoda. Ni vet, de som ännu är för odisciplinerade i den ädla konsten för att kunna skilja på litteratur och sitt eget liv.
Blomqvist garderar sågningen genom att se Espersson som ett symptom i tiden. Det är alldeles för många som använder litteraturen för att helt enkelt transkribera ett segment ur sitt liv och få det utgivet mellan två pärmar. Den här formen av verklighetsskildring avskriver hon som irrelevant, men verkar anse att den dominerar en cynisk bokbransch som vill ha samtid och snusk.
Jag tackar högre makter för de böcker som visar hur det går att använda sig själv i litteraturen
Och kanske är det så vanligt som hon säger. Men särskilt populärt är det långt ifrån alltid. Sofia Stenströms debut Magic Love Pixie, Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv och Maria Maunsbachs Hit, men inte längre. Där är tre aktuella exempel på böcker som åtminstone delvis fått skruvande obekväm kritik för sin absoluta förankring i samtiden. Och för de oräkneliga, avtrubbade sexscenerna. Vilket såklart ska gå att kritisera. Det är mänskligt att tröttna på den samtid som tvingas ner i ens hals, ur flera bemärkelser.
Men gnället tangerar elitism. De som är trötta på författare som skriver om ”verklighet” och ”samtid” verkar ofta tro sig tillhöra ett slags kämpande avantgarde. De tillhör det fåtal som fortfarande slår vakt om vad litteratur egentligen är. I en intervju som jag medverkade i sa författaren Johan Heltne att han verkligen längtade efter böcker som inte tematiserade samtiden: ”Jag tror att det går att säga saker in i vår tid utan att ha med en smartphone.”
Jag kan hålla med, samtidigt som en smartphone inte per definition heller behöver förstöra en roman, eller ens markera den som särskilt samtida. Jag vill hävda att det enda som är mer mainstream än att skriva dessa jag-fokuserade smartphone-skildringar är att reflexmässigt himla med ögonen åt dem.
Därför blir kritiken också fantasilös, trots att Blomqvist irriterar sig just på att unga författare inte har någon fantasi. Den tar överhuvudtaget inte hänsyn till alla de val en författare gör även när hen skriver nära sig själv. Att hela tiden förutsätta att de unga prosaisterna skriver om sig själva kan säga mer om kritikern.
Jag tackar högre makter för de böcker som visar hur det går att använda sig själv i litteraturen. Första gången jag öppnade en diktsamling av Johan Jönson, eller Sara Villius senaste bok Madonna. För egen del har jag ofta läst och skrivit inte för att fly verkligheten, utan för att bli en del av den. Det kan väl vara en poäng med den ”irrelevanta” litteratur om att jobba på Systembolaget som Blomqvist ondgör sig över.
Mina karaktärer sitter på Carmen, förresten. Det är ett väldigt trevligt ställe.