”Svårt att vara skandalös i dag”
Suzanne Brøgger: Hoppet från förr har förvandlats till rädsla och kris
Föräldrar och förutsättningar, resurser och resultat, klass och klasskompisar – barndomen formar oss. Men hur?
Malin Krutmeijer möter danska författaren Suzanne Brøgger i ett samtal om uppväxt och konstnärskap.
Plötsligt står hon där i lobbyn på Hotell Eggers i Göteborg: the one and only Suzanne Brøgger, med lila fuskpäls, svärtade ögon och ett torrt och fast handslag. Hon är lika lång som jag, runt 180 centimeter, mycket vänlig och har nära till skratt.
Jag var nervös inför den här intervjun. Brøggers debutbok Fräls oss ifrån kärleken, utgiven 1973, var min första verkliga intellektuella utmaning när jag var knappt 20 på 80-talet. Den är en drastiskt genreöverskridande uppgörelse med absurditeten i att vara kvinna, i ett manssamhälle som inte har förändrats alls så mycket som man kunde hoppas. Den är rolig, rasande och mycket mer komplex än den har rykte om att vara.
Det är också här vi första gången möter den magnifika, vegeterande kvinna som rör sig i skuggorna genom hela Suzanne Brøggers författarskap. Nerdrogad på lugnande tabletter lutar hon sig mot väggarna när hon rör sig i hemmet, och en hel familj hålls i ett järngrepp av hennes ständiga självmordsförsök. När hon är i bättre form klär hon på sig, läser romaner och äter marsipan och alla blir glada.
Hon är Suzanne Brøggers mor. I den nya romanen Till T träder hon för första gången i förgrunden, som motvilligt överhuvud för vad vi i dag skulle kalla en dysfunktionell familj.
Hur skulle du beskriva din sociala bakgrund? Man får en bild av en kulturell medelklassfamilj, med mycket musik och litteratur, men den känns inte trygg.
– Jag tycker det är intressant att det finns individer och familjer som man inte kan placera i klasser. Jag har ju skrivit boken som jag har gjort, och givit familjen namn från Nalle Puh och så vidare, för att den inte skulle bli en socialrealistisk tragedi om en familj som myndigheterna borde gripa in i. Det jag vill visa är att det kan finnas en form av förlorenhet hos människor som har hög utbildning och är rika på kulturella resurser och referenser. Det kan vara helt omöjligt, eller mycket svårt, att leva i en sådan familj.
Du har sagt att ”jag har aldrig kunnat ta något för givet”.
– Det har med den grundläggande osäkerheten och ångesten att göra. Men det är ju också en resurs rent filosofiskt. Att man faktiskt kan sätta frågetecken kring allt och förundra sig över sådant som de flesta tar för givet. Att deras hus står kvar på kvällen, att bägge föräldrarna lever och att solen går upp på morgonen och ner på kvällen! Haha!
Hur har det påverkat ditt konstnärskap?
– Det har varit en helt avgörande inspiration, att inte kunna ta något för givet men ändå ha tillräckligt med självförtroende för att tro på min egen röst. Jag har behövt skapa mitt eget universum i böckerna jag skriver. Där har man mer kontroll. I den nya boken finns där ju också en som ser syner, och utvecklar en alternativ verklighet och en inre värld.
Vem var din mor, som så satte sin prägel på din familj?
– Det vet jag inte! Hon var gåtfull och mystisk. Någon sa att hon hade en funktion som en gudinna, som alla graviterar kring och försöker gissa vad hon vill så att hon kan bli nöjd. Och man offrar sig på sätt och vis för den tillfredsställelse som hon aldrig kommer att känna. Men man älskar henne.
Hon är ju storartad också.
– Ja. Hon utstrålar att det här livet är för litet för mig, att hon är född till något större. Haha!
– 50-talet, när jag var barn, var en tid full av förhoppningar, efter kriget. Man hade inte rätt att vara olycklig och klaga. Det var början på välfärdssamhället och allt kunde bara bli bättre, man hade inte suttit i koncentrationsläger – min mor hade judisk bakgrund – men ändå var hon och så många andra kvinnor inte lyckliga. Och de kunde inte förstå varför. Betty Friedan har beskrivit detta i Den feminina mystiken, men den läste ju aldrig min mor.
Hon hade aldrig tillgång till den frihet som du själv fick?
– Nej. Men hon önskade den för mig. Att jag skulle bli den som jag blev! Haha! Att jag skulle bli författare. Och jag tror nog att hon förlät mig att jag fick ett barn och att jag lever med barnets far. Men det var inte precis hennes dröm för mig. Jag skulle vara en sorts femme fatale.
Blev du det?
– Ja! Så på det sättet var jag en mycket välartad flicka.
Du är ju uppväxt i det man kallar den första ungdomsgenerationen, men det märks inte så mycket i dina böcker.
– Det är en bra iakttagelse, för jag har på ett sätt alltid känt mig gammal. Från det att jag var barn. Och i maj -68 var jag i Afghanistan och skrev reportage.
– Men i perioden från min debut och med Crème Fraiche gav jag mig själv lov att vara riktigt barnslig och göra dumma saker. Lev hårt och dö ung! Haha!
– Fräls oss ifrån kärleken översattes och kom ut i Amerika. Jag kom till New York för första gången i mitt liv, och i Los Angeles träffade jag Henry Miller. Han älskade boken och uppmuntrade mig att skriva en tydligt självbiografisk roman. Jag var med om så många oväntade saker i New York. Det var ju i mitten av 70-talet, då det fanns en alternativ kultur och ett ungdomsuppror. Så kanske har jag varit med om ett ungdomsuppror en sommar i mitt liv.
– Jag försökte tro på det ansvarslösa livet, men när Crème Fraiche-manuskriptet var klart tyckte jag det sättet att leva var deprimerande och utsiktslöst. Jag ångrar ingenting, men det var inte fruktbart och jag kunde inte fortsätta med det.
Du var trettio år när Fräls oss ifrån kärleken kom ut. Om du vore trettio i dag, vad hade du skrivit då?
– Alltså, jag hade möjligtvis skrivit Fräls oss ifrån kärleken. Jag har ju varit lite före min tid. Nu är det ju vanligt att man har sin blogg och diskuterar offentligt vilken pojkvän eller flickvän man ska välja, lägger upp sitt liv på Facebook och så vidare.
– Men jag tror det är mycket svårare att vara skandalös i dag. Om man vill göra uppror på ett spektakulärt sätt, så är det så många människor som gör det att det nästan blir osynligt eller upphäver vartannat.
Litteraturvetaren Louise Zeuthen, som just nu avslutar en biografi över dig, har sagt att ditt viktigaste verk är du själv. Håller du med?
– Har hon sagt det? Det kan jag ju inte själv avgöra. Men jag tror kanske att det utgår en smittande livskraft från mitt liv och mina böcker. Jag har haft några bra och några dåliga kort på hand, och jag har redovisat räkenskaperna, hur jag har förvaltat dem. Och det kunde ha gått mycket dåligt. Jag är kanske en mönsterbrytare som har inspirerat människor.
I Till T tycker äldsta dottern Tiger, som är i tolvårsåldern, att väldigt mycket är pinsamt. Familjen är pinsam, som inte är normal och så vidare. När man läser dina böcker så blir världen mindre pinsam på något sätt, och man blir mindre pinsam själv också.
– Ja det är sant! Jag rör mig på alla de pinsamma ställena och visar att där kan man faktiskt hålla till. Och nu vill jag visa att det pinsammaste av allt i detta samhälle, det är ju att bli gammal. Ålderdom har ingen status, särskilt inte för kvinnor. Gamla kvinnor, det är ju det pinsammaste av allt.
– Men jag vill visa att det faktiskt – om man inte är död! – har många fördelar att bli gammal. Så där ligger en uppgift framöver, att använda sin ålderdom på ett inspirerande sätt. Jag fyller ju sjuttio i år.
Din nya bok handlar mycket om att leva i 50-talets modernitet. Vad lever vi i för tid i dag?
– Jag tror inte riktigt vi har ord för vilken tid vi lever i. Den är präglad av nationalism och populism, men det är inte detsamma som på 30-talet. Vår tid är inte modern. Det moderna var fyllt av framtidstro. I dag råder ju tvärtom ett slags domedagsscenario, med världens maktlöshet inför att möta klimatkrisen och befolkningar som slaktas. Det råder stor ängslighet. Man vill hänga fast i vad man har och fruktar varje förändring.
Till sist ska vi leka en lek. Jag ger dig tre namn. Du ska döda en, ligga med en och gifta dig med en: Lars von Trier, Karen Blixen och Mogens Glistrup.
Haha! Jag har inte lust att döda Mogens Glistrup men det blir jag väl tvungen till. Jag vill i vart fall inte gifta mig med Lars von Trier. Jag får gifta mig med Karen Blixen och ligga med Lars von Trier!