”Jag säger sanningen även om någon blir provocerad”
Chimamanda Ngozi Adichie leker med könsrollerna i ”Americanah”
”En halv gul sol” blev ett stort genombrott för Chimamanda Ngozi Adichie.
Den nya romanen ”Americanah” är både roligare och argare än det hon skrivit tidigare.
– Jag vill få läsarna att tänka på ras, kön, sex, hår och var hemma egentligen är.
Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är den lysande stjärnan på Stockholms litteraturfestival i helgen. Jag får 35 minuter med henne för att prata om "Americanah", som nu finns på över trettio språk.
Boken handlar om Ifemelu, som lämnar familj och kärlek i Nigeria för att studera och arbeta i USA. Kampen för ett bra liv blir lång, fattig och delvis förnedrande. Botten är nådd när hon säljer en sexuell tjänst för att få pengar till hyran. Men med kaxighet och intelligens erövrar Ifemelu allt mer av det nya landet.
”Ifemelu liknar mig”
Till viss del påminner hon om författaren själv. Chimanda Ngozi Adichie växte upp i universitetsstaden Nsukka i Nigeria, med akademiska föräldrar och fem syskon. När hon var 19 flyttade hon till USA, på flykt från medicinstudier som tråkade ut henne.
– Ifemelu liknar mig, men hon är mer intressant än jag. Jag lekte lite med könsrollerna i boken. I relationer förväntas ofta männen vara de som är tveksamma och otrogna, men jag lät min hjältinna bli den som bedrar, förstör och är osäker på om hon vill binda sig.
Hon verkar ha väldigt god självkänsla, stämmer det på dig också?
– Delvis. Hon är samtidigt mycket sårbar. Men hon säger vad hon tycker - det gör jag också. Jag säger sanningen även om någon blir provocerad. Fast mina kompisar tycker att Ifemelu är mer framfusig än jag, och att hon saknar min värme.
Det stämmer säkert. På den korta stund vi ses får jag ett klart intryck av en person som är mjuk och humoristisk, och samtidigt väldigt bestämd. Som när vi kommer in på rasfrågor, ett stort tema i boken.
– Det var först när jag kom till USA som jag insåg fördomarna mot svarta, i Nigeria är förstås det normala att vara svart. Plötsligt märkte jag att en del blev förvånade över att jag var intelligent. I början tyckte jag nästan det var komiskt, och kände mest mild irritation. Med tiden blev jag argare. Jag är glad att jag var 19 när jag kom till USA - jag var vuxen och redan formad i ett annat samhälle. Det hade inte varit roligt att komma dit som barn och känna att ingen förväntar sig att man ska lyckas med något.
En kärlekshistoria
"Americanah" är också en kärlekshistoria. Ifemelu har relationer med både svarta och vita män, men kan aldrig glömma sin ungdomskärlek. Chimamanda Ngozi Adichie är också gift med en man från hemlandet. Honom är det enda hon inte vill prata om.
Tror du på en enda stor kärlek i livet?
– För en del.
Hon funderar en stund.
– Jag tror också på många olika sorters kärlekar. Men kanske finns det en som är större än andra.
"Americanah" tar upp var "hemma" egentligen är. Trots att Chimamanda Ngozi Adichie själv numera bor både i Maryland, USA, och Lagos, Nigeria, känner hon ingen tvekan över vilket som är hemma för egen del:
– Nigeria. Där har jag vänner, familj, själ och hjärta. Jag älskar det landet djupt. Fast jag klagar hela tiden när jag är där! utbrister hon och skrattar. På att strömmen går, att servicen är så dålig, att ingen kommer i tid... Men det finns en nästan löjlig optimism där, ett sätt att slå tillbaka mot livet som jag älskar.