Lättköpta mord – och billiga könsroller
Inget doftade så gott i min barndom som min pappas gamla Dick Francis-deckare. Dammigt och hemtrevligt, med en kittlande underton av ond, bråd död. Jag minns deras omslag med glädje också, färgglada bilder av lik som låg i pölar av blod. De må ha varit smaklösa och opassande för ett barn, men de gjorde att jag förälskade mig i litteratur innan jag ens hade lärt mig att läsa.
Jag kommer att tänka på de här böckerna när jag bläddrar i de tunna pocketböcker som Hard Case Crime har gjort till sin affärsidé. Det amerikanska förlaget, som grundades 2004 av it-miljonären Charles Ardai, har nått stora framgångar genom att återuppliva pulp noir-traditionen från de amerikanska 40- och 50-talen: hårdkokta kriminalhistorier som är skrivna på lakonisk och sparsmakad prosa.
Förlaget lägger lika mycket energi på paketeringen av sina böcker som på själva böckerna: för att omslagen ska kännas så tidstypiska som möjligt har man hyrt in illustratörer från genrens guldålder som fått i uppgift att rita bystiga femme fatales med en cocktail i ena handen och en Colt .45 i den andra. Budskapet är tydligt: det här är litteratur som riktar sig till nostalgiker som vill ta en paus från den moderna kriminalromanens krångliga metahandlingar och berättartekniska experiment, som nöjer sig med en skvätt blod och en snabb deckargåta innan de släcker lampan för natten.
Förlagets katalog är brokig men historiskt intressant: här finns bortglömda men läsvärda noir-författare som Richard Powell och Steve Fisher – som när det begav sig fick stå i skuggan av mer framgångsrika kollegor som Cornell Woolrich och John D MacDonald – samt ett och annat arkeologiskt fynd.
Nu i höst grävde man fram ett tidigare opublicerat manus av James M Cain och gav ut det, trettiofem år efter dennes död.
Det som fick branschen och den stora massan att få upp ögonen för det nygamla konceptet var dock publikationen av Stephen Kings The Colorado Kid (2005). Kings stjärnstatus satte strålkastarljuset på Hard Case Crime, som fick epitetet ”det bästa nya förlaget på tio år” av författaren Neal Pollack för sin nostalgiska kulturgärning.
Lite märkligt, kan tyckas. Litteratur som stilistiskt, politiskt och estetiskt hör hemma på 40- och 50-talen borde rimligtvis ses som ett steg tillbaka i utvecklingen. Inte minst könsrollerna är snudd på komiskt förlegade i den här förseglade tidskapseln; mördade kvinnor är inte bara mördade, de går in i döden uppiffade som Kim Novak. Men det är antagligen just böckernas kitschiga omslag och retrotitlar (Fade to blonde, Say it with bullets, etc) som gör att böckerna tilltalar en allt större del av köpeskaran, en del som törstar efter något osofistikerat som inte säger ett skvatt om vår samtid.
Likt artister som ger långfingret åt årens gång genom att släppa sin musik exklusivt på vinyl ger förlag som Hard Case Crime författare möjligheten att göra detsamma; Stephen King tillkännagav nyligen att hans kommande bok, Joyland, kommer att ges ut enbart som pocket nästa år. Miljontals trogna King-fans världen över får alltså vackert lämna sina läsplattor och mp3-spelare hemma och traska till närmaste bokhandel, som man gjorde förr.
Cynikern kan se detta som ett smart pr-grepp på en allt tuffare bokmarknad. Eller så kan man se det som en kärleksfull blinkning till en svunnen tid, då litteratur fortfarande kunde vara snygg och dofta gott.