Underfundig ”Trollflöjten” smockfull med effekter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-10-10
Trollar bort gränsen mellan dröm och verklighet
Det är inte alldeles långsökt att på Kungliga Operans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten få associationer till Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam, lille vän? av den allra första scenbilden – de uttråkade eleverna vid skolbänkarna är där, till och med klotlamporna är replikerade. Den association jag fick var dock till Wes Cravens berömda skräckfilm Terror på Elm Street. Där finns en scen där huvudpersonen Nancy somnar under lektionen och förs rakt in i den mardrömsvärld där pedofilen och barnamördaren Freddie Krueger regerar. Och den som dör i drömmen dör även i verkligheten.
Riktigt så ruskigt är det kanske inte i den drömvärld som Ole Anders Tandberg har skapat. Men mina associationer är inte helt långsökta heller. Från den första scenografins skolbänksrealism sugs Tamino från sin bänkradsurrealism in i en dröm där han blir förälskad i bilden av den bortrövade Pamina, blir kompis med fågelskådaren Papageno, träffar ett gäng scouter med oklar agenda och blir ledsagad av tre gåtfulla albinobarn.
I detta drömspel duggar symboliken tätt, men musiken framstår mer som en fond, så till den grad av att de enda gångerna man blir påmind om att det står en dirigent vid pulten är när han vid ett par tillfällen får mål i mun och avbryter skeendena på scen.
Ida Falk Winland som en tonårig Pamina sätter det lyriska partiet på pricken, medan Daniel Johansson som Tamino har det mer kämpigt. Övriga ensemblen bjuder mer på humor än på minnesvärd sång – Carl Ackerfeldt som Papageno förkroppsligar den tafatte djurmannen som är så typisk för tecknad film och Daniel Ralphsson som Monostatos är något av en John Cleese i sitt kroppsspråk.
Susanna Stern som Nattens drottning satte de mordiska koloraturerna, men jag hade svårt att tro på hennes anspråk på hämnd, som om tvärvändningen mellan god moder och ond femme fatale inte hade blivit riktigt förankrad.
Det är smockfullt med fina effekter i denna föreställning och mer än en gång skrattar man till för att det är så underfundigt vackert, som de små lamporna som faller med fallskärmar, eller blomregnet.
Det är en lek med sinnena som trollar bort gränsen mellan dröm och verklighet, liv och död.
Jag hade mina farhågor av den affisch man hade till denna uppsättning – jag hade inte orkat med ännu en knepig gothbrud med sotiga ögon som hade varit som hämtad ur en viss deckartrilogi.
Jag är mycket glad att det inte blev så.
