Ett lyft – för mångfalden
Cecilia Djurberg granskar en missvisande rapport om kulturarbetare med utländsk bakgrund
Det råder bristande mångfald på statliga kulturinstitutioner i Norden, konstaterade rapporten Kultur med olika bakgrund som publicerades i november. Granskningen, som hade gjorts av Kulturanalys Norden, en avdelning under Myndigheten för kulturanalys, synade hur representationen av anställda med utländsk bakgrund ser ut på statligt finansierade kulturinstitutioner.
Men tittar man på det statistiska underlaget så framgår dels att representationen av anställda med utländsk bakgrund ökar och dessutom är hög i den konstnärliga personalen.
Dels räknas inte frilansar på institutionerna. Dessutom handlar mångfald om mer än i vilket land de anställda är födda.
”Mångfald” är ett flitigt använt ord i policies, värdegrundsformuleringar och kulturpolitik. Det är dock ett komplext begrepp som kan definieras och användas på olika sätt, vilket lätt ställer till problem i debatten eller när mål ska följas upp.
När Kulturanalys Nordens rapport diskuterades på den kulturpolitiska heldagskonferensen ”Vem får vara med?” på Dansens hus 29 januari, löd kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes recension: ”Det är ingen rolig läsning.”
Hon talade om vikten av mångfald och jämställdhet, om att inkludera minoriteter i kulturlivet, samtidigt som hon bedyrade att hon såg som sin största uppgift som kulturminister att ”försvara den konstnärliga friheten”.
På konferensen presenterades samtidigt en ny antologi med titeln Vem får vara med? – perspektiv på inkludering och integration i kulturlivet i de nordiska länderna. I en av texterna problematiserar Linnéa Lindsköld, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan i Borås, begreppet mångfald, som hon beskriver som ”notoriskt svårdefinierat och undflyende”. Hon går igenom hur det har använts och tolkats i svensk kulturpolitik, från att på 1970-talet ha syftat på ”en variation av genrer och uttryck”, till att under 1990-talet användas i betydelsen etnisk mångfald och synonymt med ordet ”mångkultur”.
”Kultursektorn är en värld med många frilansar som inte syns i denna statistik”
Efter det av regeringen utlysta, och av många omdiskuterade Mångkulturåret 2006 har mångfald, skriver Lindsköld, kommit att användas som ett paraply-begrepp för främst de olika diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Lindskölds slutsats är att mångfald är ett trubbigt begrepp, som kan avse både estetik och antropologi, och hon menar att det finns en risk för att mångfald kan bli ett ”positivt laddat ord som kan användas till vad som helst”. Mångfald kan också tolkas negativt om det uppfattas som att det används i försök att styra konsten politiskt. Eller, som Lindsköld skriver, ”användas för att legitimera kulturpolitik”.
För att bedöma om kulturinstitutionerna uppfyller regleringsbrevens krav på mångfald, och om man anser att de ska spegla mångfalden i samhället, är det alltså svårt att dra några säkra slutsatser om hur denna ser ut utifrån rapporten Kultur med olika bakgrund.
Med utländsk bakgrund avses i studien personer som är födda, eller har två föräldrar som är födda i utlandet. Men om man med mångfald syftar på exempelvis etnisk representation och, som kulturministern, eftersträvar inkludering av minoriteter, så är dataunderlaget helt enkelt inte tillförlitligt.
Datan gäller dessutom bara anställda, och med anställd menas att personen haft någon form av anställning och sin huvudsakliga inkomst från kulturinstitutionen under det avsedda året. Kultursektorn är dock en värld med många frilansar som inte syns i denna statistik (Teaterförbundet uppskattar till exempel att endast cirka 10 procent av deras cirka 8 400 medlemmar är fast anställda), men som kan ha haft något slags uppdrag för institutionerna vid samma period utan att ha varit anställd.
Gästspel, som kan bidra till internationell, etnisk, genre- eller stilmässig mångfald i institutionernas utbud räknas därmed heller inte. Därtill är det fria konst- och kulturlivet som också får offentlig finansiering, men på annat vis än institutionerna, inte heller med i undersökningen.
Det man kan konstatera är att jämfört med hur många personer med utländsk bakgrund det finns i ländernas hela befolkning är representationen i genomsnitt lägre bland alla anställda på de nordiska kulturinstitutionerna. Personer från Asien, Afrika och Latinamerika är underrepresenterade och det är fortfarande få chefer med utländsk bakgrund. Men just i Sverige finns ”en positiv utveckling för andelen anställda med utländsk bakgrund i ledande ställning under den senare delen av undersökningsperioden”.
Sverige har högst andel anställda med utländsk bakgrund vid statliga kulturinstitutioner jämfört med de nordiska grannländerna. Trots det kan de svenska kulturinstitutionerna vid en procentuell jämförelse framstå som sämst på att spegla just detta, eftersom vi även har högst andel befolkning med utländsk bakgrund. Andelen anställda personer med utländsk bakgrund på svenska kulturinstitutioner var 2015 15,2 procent, medan andelen med utländsk bakgrund i hela riket i den yrkesverksamma åldersgruppen 20-64 år var 25,3 procent.
Men – statistikkurvan går sakta men säkert uppåt på alla nordiska kulturinstitutioner och i slutet av undersökningsperioden är personer med utländsk bakgrund till och med mycket väl representerade i gruppen anställda med konstnärliga yrken.
Enligt rapporten och datan över de anställda på kulturinstitutionerna utmärker sig scenkonstinstitutionerna och orkestrarna med hög representation av anställda med utländsk bakgrund. En icke bekräftad teori om varför det är så, skriver man i rapporten, kan vara att yrkesgrupper som dansare och orkestermusiker förmodas ha en bättre internationell arbetsmarknad.
Kulturanalys Norden har även studerat jämställdheten utifrån samma data. I rapporten Jämställd kultur framkommer att könsfördelningen är jämn i den nordiska kultursektorn, att antalet kvinnor i chefsposition ökar över tid och att det är en högre andel kvinnliga chefer på statliga kulturinstitutioner i Norden än genomsnittet på övriga arbetsmarknaden i respektive land. Sedan 2006 – och stabilt sedan dess – sitter till och med fler kvinnor än män på chefsstolarna på de svenska scenkonstinstitutionerna.
Det går alltså framåt, statistiskt sett, med såväl representation av personer med utländsk bakgrund som med jämställdheten bland de anställda på de svenska scenkonstinstitutionerna. Orsaken till problem som diskriminering och sexuella trakasserier på teatrarna, som uppmärksammats i och med #metoo och #tystnadtagning, måste nog sökas bortom detta statistiska räknande av anställda.
Intressant är också att under samma period som det blivit fler kvinnliga chefer än manliga på institutionsteatrarna och representationen av personer med utländsk bakgrund har ökat bland den anställda konstnärliga personalen, har man fortsatt att spela övervägande verk med svenska som originalspråk och flest så kallade klassiker skrivna av vita män.
62 procent av de spelade produktionerna 2007–2015 har svenska som originalspråk (Källa: Scendatabasen).
Mest spelade dramatiker, både på institutionerna och om man tittar på trenden över samtliga scener i Sverige är, i tur och ordning: August Strindberg, William Shakespeare, Anton Tjechov, Henrik Ibsen och Lars Norén.
En sökning i Scendatabasen efter uppsättningar kategoriserade som urpremiärer under 2007–2015 visar att ungefär en tredjedel av produktionerna är att betrakta som nya verk, men då räknas även nya dramatiseringar av klassiska romaner in, liksom större bearbetningar och exempelvis dans-tolkningar av klassisk dramatik. Nyskrivna operor är oerhört sällsynta. På Kungliga Operans stora scen uruppfördes bara en enda under denna period: Batseba, efter Torgny Lindgrens roman, med musik av Sven-David Sandström.
Klassiker uppdateras ofta och iscensätts med så kallade andra perspektiv som inte nödvändigtvis syns i ren produktionsfakta. Men likväl tycks en kanon prägla utbudet, vilket antyder en viss likriktning i vad man väljer att visa på scenerna.
I en paneldiskussion på konferensen ”Vem får vara med?” sa Ozan Sunar, chef för Moriska paviljongen i Malmö, att även om antalet personer med utländsk bakgrund ökar inom scenkonst och orkestrar så verkar dessa inom en västerländsk kanon där minoriteter och subkulturer som inte säljer lika bra förlorar.
– Det är mainstreamkulturen som vinner för att det är den som drar in kulorna och publiken, konstaterade Sunar, och menade att det därför är nödvändigt att även prata om ekonomi, utbud och estetik när man diskuterar kulturens mångfald.
Dataresearchhjälp: Leo Wallentin / J++