Livet i Gaza – efter bomberna
Journalisten Terese Cristiansson har bott i ett hus i Gaza under ett par månader våren 2009. Det är berättelsen i Talals hus. Den handlar om journalisten som antropolog, som Åsne Seierstad i Kabul: En intresserad och positivt inställd främling som vill veta, förstå, kanske rentav förändra. Den berättelse som föds ur vistelsen i Gaza är en stark historia om den israeliska invasionen vintern 2008–2009, Operation Gjutet Bly, och dess verkningar. Hur skador på människor och hus, inuti och utanpå, leder vidare till nya skador, nya problem.
Cristianssons ingång är livet bland kvinnorna, det mer dolda hemmalivet med fokus på barnen, familjen, den solida patriarkala strukturen som av en kvinna kräver underordning och i princip förbjuder arbete utanför hemmet. En fullvärdig palestinsk kvinna är gift och har många barn, punkt. Den intressanta berättelsen i boken är hur det kvinnliga subjektet, västerlänningen Cristiansson, värjer sig men också lockas av de stora familjerna, den hårt slipade överlevnadsförmågan – hur det går till förstår man inte, men klart är att människor i det instängda Gaza tvingas bli helt fenomenala på att förvandla ingenting till någonting.
Familjen hon väljer att bosätta sig hos är den stora släkten al-Samouni, hårt drabbad av den israeliska invasionen – 29 medlemmar ur släkten dödades, de flesta kvinnor och barn – och även en av de familjer som ingår i Goldstonerapporten. Att de skulle haft samröre med Hamas är den officiella förklaringen, en fråga som Cristiansson försöker utreda men inte riktigt kommer iland med. Hon tydliggör hur flytande alla kontakter och stöd är: vissa stödjer, andra inte, alla tar emot pengarna från Hamas för att de behövs.
Om och om igen bearbetas den händelse som satt djupast sår: bomben som faller när familjerna gömmer sig i det hus de blivit hänvisade av israeliska soldater. De öppna såren, människor som förblöder utan hjälp. Ett sista samtal mellan makar som stunden efter är förvandlade till döda kroppar. Barnen som återkommer till sitt trauma, som skriker på nätterna, som saknar sina föräldrar, som – förstår man ganska lätt – kommer ha svårt att inte hata Israel. Från detta centrum löper trådarna till förstörda möbler, avbrutna fertilitetsbehandlingar, barnet som får sitt ansikte förstört, kärlekshistorier och slitet, det kvinnliga vardagsslitet.
Cristiansson har skrivit en ärlig bok. Hon är fortfarande främling (männen tittar på henne på marknaden, vilket gör alla generade), låtsas inte men försöker smälta in. Visst hade jag hellre läst denna skildring helt och hållet inifrån, utan den västerländska blickens filter. Men Talals hus räcker långt.
