Konst i containrar
Ulrika Stahre rapporterar från en stramt förpackad årgång av Istanbulbiennalen
Sobert, är det. Den tolfte Istanbulbiennalen går lite på tvärs mot de senare årens ganska kaotiska och högljudda, rörliga, galna biennaler.
Formen är väldigt stram och påminner lite om den arkitektur som uppstår på mässor, där stora rum måste bli mindre. Man bygger små bås med måttligt koncentrerat innehåll. Djupa skyltfönster.
Det hamnmagasin som varit utställningsyta i flera biennaler har nu delats upp i kuber av korrugerad plåt i varierande storlek, placerade en famnbredd från varandra med ingångar till synes slumpmässigt. Containrar fulla av konst. Greppet är både provocerande och väl genomfört.
Den vita kuben, statisk, dominant, elitistisk, tycks få sin revansch och samtidigt: att formmässigt knyta an till platsens ekonomiska funktion, hamnen, gör dessa vita kuber till en sorts post-kommersiella utställningsrum, pekar på ett ganska lekfullt sätt ut konsten som en vara. Och baksidorna, passagerna – som gränder i en stad.
Vad som visas är en av Jens Hoffmann och Adriano Pedrosa osedvanligt hårt curerad tematisk utställning, där den uttalade idén är just att presentera resultat, färdiga verk. Inga processer, ingen performance, inga enorma arkiv. Bara konstverk valda utifrån fem huvudteman, där det innersta hjärtat är den kubansk-amerikanske konstnären Felix Gonzalez-Torres (1957–1996).
Utifrån fem av hans verk har skapats fem grupputställningar – Historia, Död genom pistolskott, Ross, Pass och Abstraktion – som i sin tur ”ringas in” av ytterligare soloutställningar. Och så är det hela såklart Utan titel (Untitled), också det en hommage till Gonzalez-Torres som alltid betitlade sina verk så, följt av en parentes. Om det ger en öppnare förståelse är jag tveksam till, men det lilla ordet ”untitled” ger en extra sekunds betänketid, en andningspaus.
Dessa mellanrum, titellekens och arkitekturens, är nödvändiga på en utställning där delarna samspelar så minutiöst. Självklart ryms politiska dimensioner i samtliga grupputställningar, med tonvikt på konflikter i Mellanöstern och Latinamerika.
Störst överraskning är utan tvekan samlingsutställningen Abstraktion. Det Gonzalez-Torresverk som är utgångspunkten, Untitled (Steady Decline), 1994 föreställer ett rutmönster med ett diagonalt streck från det övre vänstra till nedre högra hörnet. En grafisk gestaltning av hur immunförsvaret försämras för den aids-sjuke konstnären.
Gonzalez-Torres använde det abstrakta bildspråket för personliga och politiska syften, och likaledes gör de konstnärer som ställer ut nu. Det är en oväntat rolig del av utställningen, med både fysiska varianter av abstraktion, Adriana Varejãos parafras på Carlo Fontanas Concetto Spaziale (där nu något köttigt kryper ut ur snitten), elegant konceptuella verk som Alexander Gutkes filmremsa som inramar rummet, ett måttband av celluloid. Mätstickan återkommer i Untitled (History) där turkiske konstnären Cevdet Erek omformat historien och tidens gång i illusoriskt mätbara enheter.
Untitled (Ross), uppkallat efter Gonzalez-Torres verk som tillägnades hans partner Ross Laycock (död i aids 1991), är i princip ett hbt-tema som lika gärna kunnat ingå i grupputställningen Historia eller varför inte Pass.
Nationsbegreppen, den globala ekonomin, identitetspolitiken, den abstraherade politiska diskussionen – alla teman spiller i varandra. Möjligen med ett undantag, den ganska bokstavligt tolkande avdelningen Död genom pistolskott, där alla verk just skildrar detta enda, sekundsnabba motiv. Vilket, om man vill söka samband, i och för sig skulle kunna spegla biennalens inriktning på konstverk som kan uppfattas snabbt, i motsats till mer tidsödande filmer och arkivtextmassor.
Istanbulbiennalen årgång 2011 är ingen enkel nöt.
Om dess styrka är att helheten överträffar delarna är, föga förvånande, svagheten att väldigt få verk sticker ut och att en del är ruskigt svaga, för att inte säga banala. Ändå är detta en curator-revansch som kan vara början på en nystart för utställningar som utan alltför stora ord kan vilja något.
Förra Istanbulbiennalen fungerade ungefär tvärtom – en stridsskrift från curatorerna understöddes inte alls av utställningen som i stället ekade spöklikt av spretig slumpmässighet.
