Ett kaninhål ner till nätets mörka sidor
Förhoppningsvis leder ”Rabbit hole” till fler viktiga granskningar
Det kan inte bara vara jag som fastnar med blicken.
Jag scrollar bort en halvtimme, en timme i soffan varje kväll. Sen är det som att jag vaknar till och inte minns vad som har hänt.
I mitt fall är det Instagram som är boven i dramat. Mina ögon dras mot bilder av människors söta barn och vackra lantställen. Jag mår så gott där. Har inga problem med försköningen ens, det är bara inspirerande.
Det värsta som kan hända av mitt instagrammissbruk är att jag råkar köpa några coola skor som en influencer visat upp, och att jag slösat bort tid på ingenting. Jag bedömer det ungefär lika skadligt som en modetidning, en sådan tjock, full med annonser som man efteråt undrade varför man köpte.
Men internet kan som bekant även vara en mycket mörk plats. En plats för konspirationsteorier och hjärntvättande, för destruktivitet och skadlig gemenskap.
Det är den delen av internet som New York Times-podden ”Rabbit hole” undersöker. Tech-kolumnisten Kevin Rose tar oss med ner i en spiral av läskighet.
I podden får vi lära känna Caleb, en gång i tiden en hyfsat vanlig amerikansk kille, som tyckte det var lite radikalt att gilla Obama. Men så fastnade han på Youtube i samma veva som Youtube tillät längre klipp och företaget byggde en ovanligt smart algoritm. Den ledde Caleb till allt mer radikala tankar tills han var långt ut på högerkanten– innan pendeln slog åt andra hållet.
Journalisten kan följa hela Calebs internethistorik från de första kattfilmerna till de timslånga konspirationerna.
Podden är stämningsfull, skrämmande och väcker nya tankar. Men intervjun med den ångerfulla algroritmarkitekten på Youtube sticker i ögonen och man längtar efter ett riktigt ansvarsutkrävande.
Förhoppningsvis kan podden bidra till ytterligare nödvändig granskning av cyniska techjättar och vad vi vill att internet ska vara i framtiden.
<div data-tipser-pid="5de3ec6f19cd27000111b6f5" data-tipser-view="compact"></div>