Musik för dansande filosofer
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-27
Genialiske tonsättaren Steve
Reich är tillbaka i Stockholm
I samband med Polarpriset 2007 togs ett underbart foto på kompositören Steve Reich. Inklämd mellan kungligheterna ser han inte helt bekväm ut i sin hyrsmoking och basebollkeps – han är så långt från aftondräkt man kan komma.
I dagarna uppträder Reich i Stockholms konserthus, kanske den största händelsen i Tonsättarfestivalens 25-åriga historia. New York Times omnämner honom som ”Vår störste levande tonsättare”.
När Reichs konst ska definieras hamnar man ofta i ordklyveri. Den brukar kategoriseras Classical Post-Modern Contemporary. Men hur låter det? Ett annat missvisande ord är minimalism. Han tycker det är förnedrande att reduceras till en etikett: ”Om man reste till Paris och grävde upp Debussy och sa ’Excusez-moi ... är du impressionist?’, skulle han antagligen svara Merde! och somna om”.
Kanske kanon är bättre. Det beskriver åtminstone lite hur det känns i kroppen i It’s Gonna Rain, Piano Phase, Drumming och Music for Pieces of Wood. Vid mitten av 80-talet förändras musiken med mer elförstärkning, vardagsljud och sökande i Reichs egen judiska tradition, till exempel The Desert Music, videooperan Three Tales, City Life och de judiska sångerna Tehillim.
Och allting började i ett tekniskt fel. Reich hade vandrat i Hyde Park och spelat in en mässande predikant. I studion började bandspelarnas slingor gå i otakt och utvecklades till en helt ny musikstil byggd på osynkrona stämmor och rytmiska överlappningar. Efter några år kommer Reich underfund med att en av bandspelarna kan ersättas av en levande musiker som spelar mot maskinen.
Det vi tycker oss höra har flera namn: puls music, phase music eller pattern music. Begrepp som underförstått refererar till gränssnitt för dagens musikprogrammering. Frågan är vad slutresultatet kan kallas. Dels är det amerikansk konstmusik med rötter i en äldre bildningstradition, dels modern livsstilsmusik för dansande filosofer. Här möts två helt skilda tankesätt.
Nu har vi fem hela kvällar att undersöka saken. Bravo Konserthuset!
Mikael Strömberg