Trots en akut kris tror jag på böckerna
Hotet från tekniken är verkligt – men möjligheter finns
I dag börjar bokmässan i Göteborg.
Det är en högtidshelg för branschen, för läsarna, för författarna. Aftonbladet Kultur är där med ett ambitiöst program och en spektakulär monter, skapad av konstnären Saadia Hussain.
Under några dagar kan bokälskare låtsas som att allt är som vanligt.
Det är det inte.
Nyligen kom rapporten ”Det digitala genombrottet” från svenska förläggarföreningen. Där framgår att hälften av alla tryckta böcker försvunnit på 20 år. Utvecklingen går snabbt. Vi är mitt i en historisk omvälvning.
Den skrivna texten har sedan upplysningen varit vår civilisations själva blodomlopp. Utan romaner, tidningar och politiska pamfletter hade demokratins genombrott blivit svårare, kanske omöjligt. Nu tappar i snabb takt det skrivna ordet i allmänhet och boken i synnerhet sin position i centrum av kulturen.
Konsekvenserna av det som sker är svåra att överblicka.
För några år sedan var det många som menade att det inte var någon skillnad på att läsa och lyssna på böcker, och att ljudbokens växande marknadsandelar därför inte innebar någon dramatik. I dag vet vi, vilket Sven Anders Johansson påpekade nyligen på dessa sidor, att ljudbokens tillväxt sker i vissa segment: romance, spänningslitteratur, feelgood. Och, för att vara övertydlig: det är en objektiv förlust om människor slutar läsa kvalitetslitteratur för att i stället lyssna på snabbt ihoprafsade true crime-serier.
Teknikskiftet är inte neutralt, det formar både kulturen och våra hjärnor. Och det är kommersiella intressen som styr.
Jag funderar mycket på hur man ska förhålla sig till det som händer. Som medborgare, som läsare, som kulturredaktör, som förälder.
Det är ingen slump att dina sociala medier-flöden är så förtvivlat tråkiga, att människor framstår som menlösa och ointressanta, ständigt leende eller tjafsande
Tekniken formar kulturen, om detta är jag övertygad. Man kan sörja det som går förlorat, men det finns ingen väg tillbaka. Dagens unga har en helt annan relation till världen än tidigare generationer. Den förhåller sig mindre till text och böcker, och mer till ljud, klipp och rörlig bild som kommer med ett helt annat språk. De har svårare att tillgodogöra sig svåra texter. I dag når 20 procent av 15-åringarna inte över basnivån i läsförståelse. Det förstärker ojämlikheterna i vårt land på en djup, fundamental nivå. Att lära sig läsa är att lära sig att tänka, och nu är det alltför många som förnekas den förmågan.
För ett par veckor sedan skrev jag en text om skärmtidsdebatten för barn, där jag påpekade att det är mycket litet den enskilde kan göra för att bryta den ekonomiska och teknologiska logik som dominerar samtiden. Mot detta invände författaren Jonas Gren, som förespråkade motstånd genom att checka ut från maskinen.
Det finns goda argument för det. I boken ”You are not a gadget” skriver internetfilosofen Jaron Lanier om vad internet och framför allt sociala medier gör med oss. Som människor, inklusive som politiska varelser. Formaten som erbjuds är optimerade för att tanka av oss data, för övervakning, manipulation och kommers – inte för skapande. Det är ingen slump att dina sociala medier-flöden är så förtvivlat tråkiga, att människor framstår som menlösa och ointressanta, ständigt leende eller tjafsande.
Visst är det bra att kliva ur. Men min poäng var en annan. Nämligen att en debatt som kretsar kring den enskildes val inte kommer åt strukturerna, och riskerar att enbart fastna i den tråkigaste formen av moraliserande. Och den som helt vänder sig bort från tekniken kanske också missar att den har en annan potential.
Så här står vi nu, mitt i skiftet. Vad ska man göra, hur ska man tänka?
Som förälder anser jag att skolan måste fredas från maskinen. Åtminstone till gymnasiet borde den vara en helt mobilfri plats. Som jag och andra kulturredaktörer krävde inför förra årets bokmässa, så måste politiken ta ungas läsning på allvar. Det är bra att det satsas på skolbibliotek, men de ständiga neddragningarna på skolan måste upphöra.
Som medborgare anser jag att techbolagens affärsmodeller måste regleras. Det handlar om innehållet, men också om hur tekniken används för att bygga beroende, framför allt hos unga. Jag vill se en kulturpolitik som stöttar litteraturens ekosystem, från studiecirklar till ett bättre litteraturstöd, i linje med det Författarförbundet föreslagit. På vissa punkter – som när det gäller folkbildningen – är det som sker rent sabotage. En kulturpolitik för denna brytningstid skulle behöva ha helt andra ambitioner.
Kulturjournalistiken då? Den står inför uppgiften att fortsätta uppmärksamma den delen av litteraturen som får en allt mindre läsekrets, och samtidigt vara nyfiken på vad som händer i bredare genrer. Det blir delvis svårare än när den kvalificerade skönlitteraturen var självklart i centrum av kulturen, när den var både smal och bred på samma gång. Vi måste också vara nyfikna på vad som händer med språket och kulturen till följd av teknikskiftet. Försöka förstå var motstånd uppstår, var rum för kreativitet skapas. Och på former berättandet tar.
Det är lätt att bli dyster, defaitistisk. Men även om bokens roll kommer att förändras, så tror jag inte på profetiorna om litteraturens slut. Boken bär på en egen kraft, kräver så mycket av oss och ger så mycket tillbaka. Läsningen är en intim plats, utmanande, hemlig, lustfylld. Människor vill inte bara bli underhållna, de vill också skapa och tänka. Maskinen passiviserar oss. Men i själva den känslan, i det obehaget finns också en möjlighet.
I helgen ska jag hålla i ett samtal om en av mina favoritförfattare – fantasyförfattaren Ursula K Le Guin. Under sitt liv skrev hon inte bara genrebrytande romaner, hon lade också mycket kraft på att fundera på människans relation till litteraturen. ”När du läser en bok, ord för ord och sida för sida, så deltar du i skapandet av den. Det är precis som när en cellist som spelar en Bachsvit not för not deltar i skapandet, tillblivelsen, existensen, av musiken. Och när du läser så bidrar boken i sin tur i skapandet av dig, dina tankar och känslor, din själ.”
