Vår ängslan för slumbad
Så kom solen till Stockholms skärgård.
Vattnet är ljummet och friskt. Ännu ingen algblomning i sikte.
I dikena blommar i stället högsommarblommorna: gulmåra, renfana, rölleka och svensk soldat. Den sistnämnda är blå och gul, inte kamouflagefärgad.
Från amfibiebataljonens skjutfält hör vi knattret från automatkarbiner och smällar och dunsar från tyngre vapen. Våra svenska yrkessoldater övar för att åka till Afghanistan och bygga flickskolor.
Här, i vårt lilla sommarhus-område söder om Stockholm räds vi varken dvärgbandmaskar, vargar eller bärplockare.
Men det går att vara ängslig för mycket om bara viljan finns. Våra grannar i den lokala avdelningen av Villaägarnas riksförbund har skrivit brev till länsstyrelsen. Om de inte får bygga större kåkar så kan det hända att det flyttar in familjer som inte har råd att skaffa bostäder med större boareor men ändå vill bo nära storstaden. Det finns faktiskt exempel på områden med likartad detaljplanering som gradvis upplevts som oattraktiva och som på sikt förslummats. Detta torde strida mot de sociala mål som en planering bör leva upp till. Herregud, tänk om det flyttar in fattiga! Hur ska det då gå med tomtpriserna? tänker villaägarna.
Vi ser oss i spegeln. Ser vi tillräckligt välmående ut eller bidrar vi till förslumningen?
Telefonen ringer. Det är någon som säger att han samarbetar med Hyresgästföreningen. Han vill sälja en försäkring som ska täcka självrisken på vår hemförsäkring. Vi avböjer. Fint ändå att få en sorts kontakt med Hyresgästföreningen.
Går det att försäkra sig mot fattiga grannar? Vad säger Villaägarförbundet?
Om morgnarna läser vi Dagens Nyheter.
På ledarsidan skriver kolumnisten David Brooks en hyllning till den amerikanske presidentkandidaten Mitt Romney:
”Han är expert på effektivitet. I hela sitt vuxna liv har han tagit medelmåttiga och föråldrade företag och försökt göra dem effektiva och dynamiska. Han har sett som sin uppgift att vara företagsversionen av en personlig tränare, att ta folk som är slappa i hullet och njuter av livets goda och få dem i form med hårda nypor”.
Det vill säga sparka personalen och flytta till låglöneländer.
Skuldmedvetet nyper vi oss i höfterna. I Sverige har vi ju fem veckors lagstadgad semester att bli slappa i hullet på. I Mitt Romneys land har de ingen alls.
Vi bläddrar vidare i Dagens Nyheter. Den mångsidiga tidningen har tips åt alla som inte har råd att ta semester, under rubriken Sommarnöjen för asfaltsblommor: ”Särskilt i barnfamiljer kan pressen vara stor att de ska ha gjort något på lovet som barnen kan berätta om när de kommer tillbaka till förskola och skola. Det krävs inte flera veckors semester eller en stor semesterkassa – en resa till bussens slutstation kan bli ett spännande äventyr med lite fantasi.”
Tänk om fantasin inte räcker så de kommer hit och förslummar våra badstränder?