Siewert Öholms attack ett fint bevis
Svårt att få tyst på gamla griniga reportrar
ALMEDALEN Den allra sista tanke som slår en i Almedalen är att journalistiken skulle vara hotad.
I presscentret är koncentrationen av liberala ledarskribenter nästan högre än halten rosévinsurin i Visbys avloppsvatten och när Mona Sahlin ska prata i SVT:s tält överröstas hon av Sveriges radio-profilen Tomas Nordegren som sjunger någon sorts Almedalen-visa i tältet mitt emot.
Vart man vänder sig stöter man på en Expressenreporter.
Ordet är så fritt, och dessutom PA-förstärkt, att man riskerar att få kraftig huvudvärk framåt eftermiddagen. Men ämnet ”hot mot journalister” står ändå på dagordningen.
I ett seminarium med chefer från Sveriges radio och kvällstidningarna diskuterades igår de fysiska hot som reportrar allt oftare ställs inför. Frilansreportern Martin Schibbye, tidigare fängslad i Kality-fängelset i Etiopien hade tydliga idéer på hur man skulle kunna vända utvecklingen. Bland annat genom att jämställa attacker på journalister med brott mot mänskliga rättigheter. Inte för att journalister är mer värda att skydda än vanliga medborgare, men deras funktion är det. Många regimer har kommit på att om man dödar budbäraren dödar man också budskapet, konstaterade Schibbye. Vi riskerar att få tysta hörn av världen. Ett radikalt krav som kommer ha svårt att vinna gillande i en tid då journalistikens status tyvärr är lägre än på länge.
Inte ens denna ärorika kultursida stod särskilt högt i kurs under gårdagen utan fick sig en slev av medieföraktet. I det mest ärkekonservativa utspel som gjorts sedan slutet på 50-talet hävdade den före detta SVT-profilen Siewert Öholm inte bara att Aftonbladets kultursidor har ”åsiktsmonopol” (vi rodnar, men nog finns det väl fler sidor?) utan dessutom att könsrollernas upplösning är en ”skräckföreteelse”. Bristen på normer kunde i värsta fall leda till att unga män blev nazister eller gick med i ”motorcykelgäng”.
Kanske ska man vara tacksam över att läxas upp på ett sätt som bara en rektor i en James Dean-film mäktar med. Ett fint bevis på att det kan vara svårt att få tyst på gamla griniga reportrar.
