Så krossades EU-drömmen
Välfärdsprojktet försvann när finanstrojka tog över Europas ekonomiska politik
Inför valet till EU-parlamentet på söndag tar jag fram historikern Tony Judts lilla 90-talsessä om Europa, A Grand Illusion?
Den så tidigt bortgångne Judt var en utpräglad europeisk intellektuell, upptagen av vår regions blodiga historia och dess försök att bygga en fredlig gemenskap. Under efterkrigstiden har två stora segrar erövrats: välfärdssamhället och den europeiska unionen, skrev Judt. Den fråga han ställde var hur dessa projekt kunde förenas.
Det såg någorlunda lovande ut till att börja med. Det europeiska projektets grundare förmådde åtminstone försvara en elementär katolsk sociallära och en social kapitalism. Med tiden fördjupades ambitionerna. EU-kommissionens ordförande Jacques Delors krävde en social dialog. ”Ingen kan väl älska en marknad”, sa han - något förhastat.
Vid ett tillfälle, när jag intervjuade Delors, sa han att Europa snart kommer att bli keynesianskt. Alltså bädda in kapitalismen och skapa ett mått av social rättvisa. Den franske presidenten François Mitterrand förklarade: Europa måste bli socialt, annars blir det aldrig av.
Dessa 80-talsår var det möjligt att se EU också som ett vänsterprojekt. Någon anledning att begränsa välfärdsmodell och demokrati till en enda nationalstat har ju aldrig funnits och vänstern har alltid varit internationalistisk.
Illusionen om det sociala Europa började lösas upp när EU skapade en ekonomisk överbyggnad som främst svarade mot den globala kapitalismens behov. Först kom den inre marknaden, där Europa gavs formen av ett stort torg och där människor reducerades till produktionsfaktorer, jämförbara med kapital och varor. Allt skulle vara flyttbart. EU:s huvuduppgift blev att övervaka den stora marknadsplatsen. Unionen blev regulator för den kapitalistiska ekonomins behov.
Jag påminner mig ett 80-talssamtal med den holländske socialdemokraten och EU-talmannen Pieter Dankert. Han drev med den svenska Europa-politiken: ”It’s all market”, sa han. Det förhållningssättet har blivit EU-ideologi.
EMU-projektet, ekonomiskt vettlöst och demokratiskt omöjligt, gjorde slut på det mesta av EU:s solidaritet och upprättade en distinkt hierarki inom unionen.
När den globala kapitalismen imploderade 2007-2008 utlöstes den asymmetriska chock, som hela EU-etablissemanget och systemets apologeter förnekat, ens som risk. EU:s mest sårbara ekonomier slogs sönder och den sociala välfärden monterades ner. Det gjorde också demokratin.
Priset för spekulations- och finanskrisen betalades inte av dem som orsakade den; löntagarna fick betala. Svindlade miljardbelopp hälldes däremot i banksystemet. Logiken är enkel och illustrativ. Samma finansiella intressen som räddats av skattebetalarna krävde att räddarna skulle ge upp centrala delar av välfärdssystemet.
Resultaten är lätt avlästa. 25-30 miljoner EU-medborgare saknar arbete. Ungdomsarbetslösheten är på sina håll över 50 procent. Antalet ”arbetande fattiga” växer dramatiskt, inte minst i Tyskland. Var femte europé definieras som fattig.
Emigrationen, de fattigas svar på social nöd, når rekordnivåer i länder som Irland och några av de baltiska staterna, där välfärdssystemet helt kollapsat och massavskedanden av lärare genomförts. EU-polis patrullerar Medelhavet på jakt efter flyktingar medan mycket rika människor utanför Europa kan köpa sig medborgarskap i EU-länder helt legalt. De behöver bara investera några av sina miljoner i en fastighet.
Denna antisociala maktomfördelning administrerades inte av EU-parlamentet utan av en trojka bestående av teknokrater från Europeiska Centralbanken (ECB), EU-kommissionen och Valutafonden. Experter rekvirerades gärna från investmentbolaget Goldman Sachs, en av finanskrisens konstruktörer, dessutom hjälpreda åt den grekiska regering som manipulerade sin statsbudget.
Trojkan fungerar som forna dagars prokonsuler: avsätter och tillsätter regeringar, åsidosätter demokratiskt fattade beslut och tillvaratar systematiskt finansmarknadens intressen, framför medborgarnas. Wolfgang Streeck, ledare för den samhällsvetenskapliga forskningen vid Max Planck-institutet fördjupar frågan: ”Går senkapitalismen att förena med demokrati?”
Dagens Nyheters Bryssel-korrespondent Annika Ström Melin skrev att EU ständigt står inför valet mellan handlingskraft och demokrati. Valet tycks numera självklart. Trojkans makt står utanför varje form av demokratisk kontroll. EU-parlamentet, som ska skydda demokratin överlämnade helt enkelt sina väljares makt till en liten grupp teknokrater. De stora partigrupperna i parlamentet var helt överens, socialister, kristdemokrater och liberaler.
På söndag ska europeiska medborgare pröva detta parlament och avkräva det ansvar. Inom EU-systemet råder som statsvetaren Sverker Gustavsson påpekat dubbel asymmetri beträffande makt- och demokrati. Parlamentet har ju avsagt sig sin kontroll över de stora ekonomiska frågorna; den makten utövar Trojkan.
De mänskliga och samhälleliga effekterna av krishanteringen - massarbetslöshet, fattigdom, sönderslitna sociala trygghetssystem - får de enskilda EU-regeringarna ta hand om. Socialpolitik, skattepolitik och i allt väsentligt arbetsmarknadspolitik ligger bortom EU-parlamentets beslutssfär. EU-parlamentet förmår inte ens skydda fackliga fri- och rättigheter. I de frågorna avgör EU:s domstol.
Valet till EU-parlamentet är inte ett traditionellt demokratiskt val ur vilket en regering väljs och en opposition formeras.
Den europeiska gemenskapen har förvisso aldrig byggt på någon särskilt avancerad demokratisyn; folkviljan har tyglats av domstol och kommission och av starka konstitutionella begränsningar. Det som tillkommit och som skapar en djup trovärdighetskris är EU-systemets nästan villkorslösa anpassning till finansmarknadens krav.
EU har under de senaste åren helt enkelt gett upp försöken att förena den ekonomiska liberalismen med den politiska. Följden har inte bara blivit socialt förfall utan också en demokratisk kris, ur vilken högerextremism och främlingsfientlighet vuxit sig starka. EU-systemets beskyddare tror sig kunna bekämpa dessa motbjudande rörelser med moralism och genom att anklagande ropa om populism.
Återigen vill jag hänvisa till Tony Judt: EU talar gärna om sina framgångar och om sina framgångsrika medborgare, men vem talar om och för de fattiga, de marginaliserade och de som slåss ut? Dessa kan vara på väg att ta revansch, hur hotfull den än kan komma att bli.
EU-parlamentet lovar inför valet ut en demokratisk innovation; vi ska få rösta fram EU:s ordförande, i första hand välja mellan kristdemokraten Jean-Claude Juncker och socialdemokraten Martin Schultz. Med tanke på valdeltagande och antal ordförandekandidater kan en ny EU-ledare väljas med tio procent av européernas röster. Det ger ingen rimlig demokratisk legitimitet.
Martin Schultz är den europeiska vänsterns huvudkandidat, även om det vore mer spännande med Alexis Tsipras från grekiska Syriza. Schultz har lagt an en radikal stil inför EU-valet: ”Vi lever i spekulanternas tid”, säger han i ett samtal med den franske ekonomen Thomas Piketty. Men, svarar Piketty, ”EU:s demokrati är dysfunktionell; det är inte parlamentet utan EU-kommissionen och Ministerrådet som bestämmer.”
Piketty var med om att skriva det radikala ekonomiska program som gjorde François Hollande till president. Programmet lovade kamp mot finans-och spekulationskapitalet. Efter något år blev programmet till makulatur. Ett demokratiskt val väger lätt mot finansmarknadens makt. Sorgligt för dem som trodde på löntagarnas Europa.