Män som kramas med män

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-06

Stefan Ingvarsson: Homorörelsen har gjort för heteromannen vad handikappanpassningen gjorde för lattemamman

Under den tunna fernissan handlar inte Ella Lemhagens bioaktuella film Patrik 1,5 om homosexuella män.

Inte egentligen.

Alla har sett Spencer Rowells till leda reproducerade åttiotalsfoto Man and baby – en fantasibild som lyckades sätta fingret på miljoner kvinnors ouppfyllda trängtan efter grabbig sexighet som samtidigt var omhändertagande och trogen. En önskedröm så kitschigt gestaltad, men samtidigt så träffsäker, att många säkert fortfarande rodnar lite skamset när de ser den.

Modellen i fråga har i efterhand hävdat att han fick ligga med 3?000 kvinnor tack vare uppmärksamheten. Så mycket för den illusionen. Men jag tror inte att vi ska underskatta den enorma känsla av saknad den sammanfattade i många flickrum. På ytan verkar drömmen gå i uppfyllelse här och nu. Men bara på ytan.

Den nya sköna manligheten har varit på tapeten ett bra tag och den har avverkat några namnmässiga mutationer och attribut. En av våra gratistidningar kallade honom härom året för neomannen och satte fingret på hans viktigaste egenskap: kramandet, kramandet män emellan. Mjuka på insidan, men med tatuerade biceps som blickfång. Velourpappan är ju en estetisk och attraktionsmässig flopp som de flesta i den barnalstrande generationen har färskt i minnet. Med poster boys som Thomas Bodström, Martin Svensson och Brad Pitt befolkar de nya fäderna det mediala landskapet. Den nya mannen är känslig utan att vara öppet homofob. Det behöver han inte vara för könsrollen har vidgats och ingen ifrågasätter deras heterosexualitet annat än storögda turister. Precis som handikappanpassningen revolutionerade barnvagnsmammans rörlighet har arbetet mot homofobi revolutionerat det homosociala kramandet. Plötsligt är känslorna okej och år av uppdämda behov av manlig bonding är över oss.

Men mysmännens kultur är i grunden ett bastupatriarkat med nya attribut. Tjejerna är lurade igen. I den nya grabbigheten som sinnebild finns det ingen plats för dem. I själva verket vore den idealiska lösningen att ha det som de utpräglat sköna killarna Gustaf Skarsgård och Torkel Pettersson i Patrik 1,5. Ingen Dolly Parton-affisch i världen kan på ett trovärdigt sätt få publiken att läsa dem som bögar. Filmen är i?stället ett grabbighetens Utopia, en invertering av amazonkrigarnas mytologiska kvinnosamhälle: två jeansklädda mysmän som uppfostrar en blivande trädgårdsintresserad mysman med fotbollsspelet på central plats i vardagsrummet.

I den klassiska bögkulturen finns kvinnan ändå närvarande som gudinna och ikon. I mysmännens verklighet behövs hon inte längre som hetero-alibi och reduceras till surrogatmamma. Med dagens skilsmässofrekvens är tjejerna ett snabbt överstökat tekniskt problem och pappaledigheten ett sätt att bonda på fotbollsplanen med ungarna. Sannolikt rör det sig bara om drömmar. Men jag har sett mysmanlighetens innersta längtan gestaltas på vita duken och bilden dröjer sig kvar.

Stefan Ingvarsson