Så styr Frankrike över Afrika
Landet har full koll på sina forna kolonier
Mali är en del av Frankrikes bakgård; landet tillhör alliansen Françafrique, skapad av Charles de Gaulle 1960. Den auktoritära presidenten ville garantera fransk maktdominans sedan kolonialväldet formellt rasat samman.
Franska militärbaser installerades i Väst-och Centralafrika. Trupperna hölls ständigt stridsberedda. De skyddade diktatorer i Tchad, i Centralafrikanska republiken, i Gabon, men ingrep inte mot folkmordet i Rwanda.
I Mali skyddade Frankrike länge den korrupte Amadou Toumani Tourés (ATT) fram till för nio månader sedan. Han störtades i en militärkupp, ledd av kaptenen Sanogo, utbildad vid en förnäm amerikansk krigshögskola.
Françafrique handlar om fransk statsnytta – inte om mänskliga fri-och rättigheter. Militärmakten kompletteras med en valutaallians, som ställer afrikanska länder under fransk överhöghet. Beslut om växelkurser och valutareserver fattas i Paris och sträcks ut över den afrikanska kontinenten. Afrikanska råvaror exporteras till Frankrike; priserna är låga. Företagsgiganter som Total och Elf tog hand om oljeutvinning, ibland med kriminella metoder. Billigt uran från Niger – Malis grannland – forslas rakt in i den franska kärnkraftindustrin.
Afrikanska diktatorer har tackat sina franska beskyddare: Bokassa, envåldshärskare i Centralafrikanska republiken skickade diamanter till president Giscard. François Mitterrands söner berikade sig på vapenhandel i Afrika. Nicolas Sarkozy gjorde som president sin första resa till Gabon; han hyllade landets diktator Omar Bongo och tog med sig hem oljekontrakt till Total och Elf.
För närvarande utreds om Sarkozy fick sin presidentvalskampanj finansierad av Libyens mördade diktator Gadaffi.
François Hollande, den socialistiske presidenten, lovade lösa upp Francafrique.
Frankrike skulle behandla afrikanska länder som jämbördiga, som suveräna stater. Så sa han i Senegal i oktober förra året. Den 11 januari i år skickade han Rafale-bombplan och Gazelle-stridshelikoptrar till Mali. Frankrike återgår till Françafriques patriarkala och koloniala praktik.
Hollande anser att FN:s säkerhetsråd godkänt den franska militäroperationen.
Det är inte sant.
FN överlämnade ansvaret för eventuella militära insatser i Mali till afrikanska stater i den Västafrikanska ekonomiska unionen. Men dessa länders militärmakt är helt underställd den franska.
Hollande ställde inledningsvis upp följande mål för krigsuppdraget: Vi ska stoppa och slå sönder hotet från terroristernas nätverk. Åtagandet växte snart: Frankrike ska skydda Malis territorium och dess politiska institutioner. Dessutom måste demokratiska val hållas inom ett halvår och norra och södra Mali försonas.
I Mali finns inte skymten av politiska partier; civilsamhället har tagits över av den religiösa makten, 75 procent av befolkningen är analfabeter. Industrin är sönderslagen, jordbruket förtärt av torka. Över en halv miljon människor är på flykt. Politiska val blir en politisk skenprocess mer avsedd att skydda militärmakten Frankrikes intressen än folkets fri-och rättigheter.
Mali bröt samman när Världsbanken och Valutafonden satte landet under ekonomiskt förmyndarskap och ställde krav på drastiska nedskärningar. De få spåren av sociala rättigheter eliminerades. I söder behöll den härskande eliten sina privilegier. Ur detta folkliga missnöje formades krisens syndabock: ”Död åt tuaregerna”, så lät det.
Tuaregerna, ett nomadfolk, har i sekler kämpat för en egen nation; den har ett namn, Azawad, och den ligger i norr i ett väldigt ökenområde.
För något år sedan bröt tuareger sig ur sin befrielserörelse MNLA och allierade sig med gangster-jihadister för att göra uppror mot regeringen i söder.
Jihadisterna är en del av det nät al- Qaida spänt ut över Västafrika. Al-Qaida-filialen och dess allierade bosatte sig i norra Mali 2003. Malis regering bjöd algeriska salafister (GSPC) välkomna. Från sin bas i norra Mali bedriver de blodig terror mot grannstater, till exempel mot den väldiga gasanläggningen i Algeriet. Lokalbefolkningen i norra Mali har förföljts, offentliga avrättningar och otrogna har stympats. Majoriteten av tuaregerna har drivits bort.
Jihadisterna försörjer sig som kriminella. De säljer europeisk gisslan och tar emot pengar och vapen från Qatar, en makt som västvärlden är så försonlig till.
Den mest lukrativa affärsverksamheten är dock narkotikahandeln.
De hårdföra islamisterna fungerar som välavlönade kurirer åt latinamerikanska knarkkarteller som via norra Mali exporterar tonvis av kokain till den europeiska marknaden. Malis regering och andra delar av Malis elit har roffat åt sig personliga förmögenheter på knarkhandeln. Den ekonomiska och kriminella globaliseringens lagar är ofta sammanflätade.
Al-Qaida och dess allierade började för några månader marschera mot Malis söder, utrustade med vapen från det sönderstyckade Libyen. Mycket kunde ställas på spel. Inte bara den regionala säkerheten utan också makten över råvarutillgångarna. I Västafrika finns olja, guld, fosfat, uran och järn.
Al-Qaida och dess allianser kunde ha hejdats av ett militärt-polisiärt ingripande.
De franska målen för kriget går längre än så; därmed hotar ännu en storskalig krigskatastrof som Irak eller Afghanistan. I länderna kring Mali ryms starka extremislamistiska grupperingar. Den sociala nöden i länderna underlättar rekryteringen. Terrormålen är många och lättillgängliga.
Från Mali meddelar Le Mondes utsände att etnisk rensning pågår.
Tuaregerna dödas och förföljs.
En gång grundlade detta nomadfolk Timbuktu, det centrum för medeltida kultur- och religion som jihadisterna skövlat.