Politiker och medier svek visselblåsarna
Spionlagen är ett demokratiskt och journalistiskt misslyckande
I dag fattade riksdagen som väntat beslut om långtgående – förödande − grundlagsändringar. De så kallade spionerilagarna, som begränsar yttrande- och tryckfriheten och underminerar den granskande journalistiken, kommer att träda i kraft vid årsskiftet.
De senaste veckornas uppmärksamhet, läs till exempel intervjun med visselblåsaren Anders Kompass, och allt mer intensiva debatt gav inte resultat. Det blev inget stopp.
En av de vanligaste frågorna jag fått efter min första text om detta är varför vi journalister inte skrivit mer, eller bevakat frågan tidigare. Och ja, delvis är det vårt fel att detta kunde hända.
”Vi” har agerat, som remissinstanser: Publicistklubbens yttrande från 2018 är extremt kritiskt. Journalistförbundet har, inte minst via förbundsjuristen Tove Carlén, envetet framfört sina invändningar. Tidningsutgivarna har avstyrkt förslaget. Reportrar utan gränser har larmat. Föreningen Grävande Journalister likaså. Och så vidare.
Det är bra, men visst är det ett journalistiskt misslyckande att frågan inte avhandlats ordentligt i tid, att förtroendevalda inte avkrävts svar förrän nu och att allmänheten inte fått veta vad som står på spel.
I min text den 23 oktober pekade jag på tidsandan som en viktig förklaring: ”Allt som ger staten, polisen eller militären mer muskler är bra. Allt som är frihetligt eller antiauktoritärt är dåligt, töntigt och daterat.” När friheter och rättigheter ställs mot säkerhet har de senaste årens offentliga samtal gjort att det ter sig vekt, naivt och liksom flummigt att alls vilja värna något annat än nationens intressen. En tendens som förklarar också de riksdagsledamöters reflexmässiga låt gå-reaktion inför inskränkningar av den typ som nu blir verklighet.
När FRA-lagen debatterades som mest 2008 blev politiker som Annie Lööf, Birgitta Ohlsson och Fredrick Federley superstjärnor för att de tog strid för den personliga integriteten och de individuella friheterna (även om många senare blev besvikna på nämnda politiker). De farhågor som då lyftes av FRA-lagens motståndare har blivit verklighet. I dag finns i princip inget motstånd när det kommer till införandet av nya tvångsmedel, metoder för avlyssning eller intrång i den privata sfären. Oisín Cantwell brukar skriva, jag likaså. Enstaka politiker opponerar pliktskyldigt mot förslagen.
De folkvalda har varit extremt motvilliga att medverka i medier för att förklara varför de velat fatta det beslut som i dag togs av riksdagen. De tyckte inte att de behövde förklara sig, trots att det gällde en förändrad grundlag. När de till slut tvingades ut på banan svarade de vagt och otydligt.
I Publicistklubbens debatt i måndags poängterade yttrande- och tryckfrihetsexperten Nils Funcke att det är upp till lagstiftarna att förklara behovet av lagen och med tydliga exempel visa varför den behövs, bevisbördan ligger inte hos kritikerna. Några hållbara sådana förklaringar har vi inte fått, inte heller några konkreta exempel.
I samma debatt sa socialdemokraten Ida Karkiainen att andra nordiska länders liknande lagstiftning är ett bevis på att lagen ändå inte hindrar någon granskande journalistik. SvD-skribenten Stina Oscarson påpekade att vi inte vet något om det, för vi vet inte vilka granskningar som uteblivit, vad som aldrig kommer att avslöjas, under en sådan lag. Från och med den 1 januari gäller samma sak för Sverige. Vi vet inte vad grundlagsförändringarna kommer att tysta ner.
På onsdagen klubbades beslutet i riksdagen. På torsdagen delas Stora journalistpriset ut, bland annat i kategorin ”Årets avslöjande”. En händelse som ser ut som en tanke.
Jag hoppas att galan blir en påminnelse om uppdragets vikt. Och ett löfte om att aldrig – oavsett vad lagen säger – avstå från att avslöja allvarliga missförhållanden som allmänheten har rätt att känna till.