Jag står inte ut att se en partiledardebatt till
Inget får bli tråkigt – allt har blivit dumt
Varför blir jag så deppig när jag får se partiledarna uppställda i en tv-studio? Det var frågan som infann sig när jag i går försökte se SVT:s debatt.
Kanske är det för att det är så dåliga versioner av dem man får se. Visst, en del är bättre retoriker än andra, några trivs bättre i strålkastarnas ljus. Men det handlar inte om det. Formatet gör att allt blir dummare, skrikigare och kanske också farligt förenklat.
Då det ingår i mitt jobb att hålla mig uppdaterad om den politiska debatten och var partierna står är det med viss skam jag erkänner att jag inte fixade att titta. Istället blev det en repris av mysdeckaren Grantchester på TV8, det gjorde inget att jag hade missat själva mordet, och sen viss eftertittning på klipp av debatten.
Med facit i hand ångrar jag inte mitt val: Räck upp handen om du är för. Sno repliken, ha nån rekvisita, säg vad du vill ha sagt oavsett fråga. Som någon som har svårt för det slentrianmässiga politikerförakt som är så lätt att plocka poänger på är det plågsamt se det politiska samtalet bli precis så platt och förutsägbart som belackarna hävdar.
Det här är inte SVT:s fel – men de har del i det, precis som Aftonbladet och alla andra stora stora medier. I en strävan att förklara, förenkla och framför allt se till att inget någonsin får bli tråkigt, har debatten helt enkelt blivit dum. Lägg till det de sociala medierna, där det som inte får plats i en tweet inte är värt att sägas, och där det som flyger bäst är en avhyvling av en motståndare, och allt blir ännu dummare (här är partiernas skrivbordskrigare värst).
De går upp i ringen och svingar, accepterar förutsättningarna trots att de vet att det inte längre är på riktigt. Det är så deppigt
Finns den tittare – väljare, medborgare – som tittar på en sån här debatt och sen byter fot i en enda fråga? Eller ens känner sig kunnigare? Knappast.
Den här utvecklingen är extra olycklig med tanke på de svåra och komplexa problem vi står inför, som klimatförändringarna och kriminaliteten. Om de ska gå att lösa inser alla som tänker efter att det krävs avancerade flerfrontslösningar och inte minst långsiktigt samarbete. Jag tror vi är rätt många som vill se fler utsträckta händer och färre örfilar i debatten men nu har vi ett klimat som uppmuntrar det senare.
Tills vidare har jag givit upp partiledardebatterna − men det verkar faktiskt även partiledarna ha gjort. De går upp i ringen och svingar, accepterar förutsättningarna trots att de vet att det inte längre är på riktigt. Det är så deppigt.
Det här var Stefan Löfvens sista tv-debatt som partiledare. Precis på slutet fick han frågan om han skulle sakna dessa tillfällen och han svarade att ja, det skulle han nog. Jag tror honom inte för jag kan inte tänka mig att någon skulle sakna dessa debatter om de aldrig sändes igen.