Ett farväl till den förbannade socialdemokratin
Åsa Linderborg om partiet som svek kampen för arbetarklassen
Jag rensar i mina bokhyllor och finner nio meter socialdemokratisk partihistorik. Ovant men bekant rör sig händerna över böcker som jag ägnat sex år av mitt liv att doktorera på.
Jag är historiker med socialdemokratins egen historieskrivning som studieobjekt, avhandlingen låg klar 2001. Då var jag besatt av sossarna, jag kunde allt, läste allt, förstod att sätta in dem i en tidsperiod som sträckte sig över hundra år. Min nyfikenhet visste inga gränser.
Det känns länge sen nu. Men det gör även svensk socialdemokrati. Den känns länge sen.
SAP, som partiet hette en gång, är förmodligen det socialdemokratiska parti i världen som skrivit mest om sig själv. Partihistoriken var en naturlig följd av regeringsinnehavet, världens längsta, världens mest framgångsrika.
Det första seklet, Vi bygger landet … titlarna i min bokhylla manifesterar en begriplig stolthet men också en kaxig segervisshet – Hjalmar Branting skrev tvåbandsverket Socialdemokratins århundrade redan 1904–1906.
För ett par år sen fyllde partiet 125. Det märktes knappt. Inget praktverk berättade om de stolta segrarna; sen hundraårsjubileet 1989 har man haft svårt att samla sig kring nån panegyrik. Partiet har varit alltför splittrat, och framgångarna det senaste kvartsseklet för få. En rimlig historieskrivning skulle tvingas ta upp bakslag och förnedringar, både för partiets och välfärdens del.
Som hemmavarande till vänster om socialdemokraterna har jag alltid hyst en irritation mot arbetarrörelsens största parti. Jag tillhör dem som på allvar velat förverkliga visionen om ”demokratisk socialism”, som ansett att partiledningen varit överdrivet servil mot Kapitalet. Jag har varit i gott sällskap; de flesta vänsterkritiker har funnits inom socialdemokratin själv.
I vissa frågor har jag närt en känsla som är mycket starkare än irritation, kanske är ett så djupt osympatiskt ord som hat mest ärligt.
Att man svek den tyska revolutionen 1918, att man förbjöd frivilliga att strida för den spanska republiken; IB-affären; fulspelet kring gruvarbetarstrejken i Malmfälten. En av Gustav Möller påbjuden razzia mot alla kommunister midsommaren 1941, när polisen kom till mammas föräldrahem men överlistades att inte gå upp på övervåningen där två tyska judar gömde sig illegalt – den släktlegenden har påverkat hela mitt liv.
Ibland kan jag skämmas över ilskan, såsom mina tonårs revolutionsvalpiga aversioner mot Olof Palme. Det var lika osakligt som den hjältegloria vänstern nu satt på hans huvud.
Frustrationen över de senaste decenniernas politik tänker jag aldrig be om ursäkt för; privatiseringar, åtstramningar, avregleringar, snabbt växande klassklyftor, en lismande satsning på medelklassen i storstäderna. Fan, far åt helvete.
Men samtidigt som jag har varit förbannad på socialdemokraterna har jag alltid närt ett hopp om att de nån dag ska fatta. Att de ska vakna lite yrvaket och säga, att oj hoppsan, borgarna kollrade visst bort oss. Innerst inne har jag alltid trott att de till slut ska kavla upp ärmarna och säga, sorry att ni fått vänta, men nu kör vi!
Det där hoppas jag inte längre. Jag har gett upp. Jag tror ingenting om dem.
Socialdemokraterna har slutat intressera mig, de liksom finns inte. Tänker jag på dem, känner jag mig likgiltig. Det är mycket värre än att hysa ilska.
Det är inte det att Stefan Löfven är klunsig när han pratar. Socialdemokratins genombrott leddes av ”amatörer”, många hade levt ett helt liv utan att ens ha rösträtt, än mindre tillträde till nån parlamentarisk församling eller kommunförvaltning. Det gick mer än bra. Klassföraktet som Löfven drabbats av är en borgerlig ryggmärgsreflex sen rösträttskampen inleddes på 1880-talet.
Jag har nog egentligen en rätt stor respekt för Löfven, men det räcker inte.
Likgiltigheten grundar sig inte heller i påståendet att det inte spelar nån roll om det är borgarna eller sossarna som styr. Det är inte sant, se bara på utrikespolitiken. Det spelar visst roll vem som styr, särskilt om man är långtidssjuk och arbetslös, men skillnaden har blivit mindre för varje mandatperiod.
Det är det att socialdemokraterna inte verkar vilja nåt. Att det parlamentariska läget är knepigt fattar jag, men det ska väl inte hindra socialdemokraterna att formulera vad de önskar? Vad gör det att förlora, om man tagit strid för nåt stort, nåt viktigt, nåt riktigt?
”Ordning och reda i statsfinanserna” är varken en ideologisk vision eller ett vetenskapligt mått. Hittills har ordning och reda varit borgarklassens mantra för att sitta i orubbat bo. Varje gång socialdemokraterna sagt att de vill ha ordning och reda för att genomföra nåt, hur litet det än varit, har borgarna och dess ledarsidor utbrustit i ramaskri, och sossarna har tagit tillbaka förslaget. När borgarna kräver nåt, svarar sossarna, att det där var ett intressant förslag, det ska vi titta på.
Reformismens styrka var att den ständigt bekräftades. En tredje semestervecka blev en fjärde, vi fick ATP och barnbidrag. Mot ett sånt facit hade en revolutionär inte mycket att sätta emot, mer än argumentet att det finns en gräns för vad Kapitalet kommer gå med på.
I Sverige gick gränsen vid medbestämmandelagen i arbetslivet och löntagarfonderna. Då fick borgarna nog, den nyliberala kontrarevolutionen rullade in från Atlanten.
Sen dess har reformismen inte levererat, för att prata nusvenska. Ska man vara grinig, kan man säga att ingen stor social reform kan knytas till partiet sen 1978, när den femte semesterveckan infördes.
”Men vad tycker du man ska göra då?”, är den anklagande frågan som partigängarna ställer till sina vänsterkritiker.
Frågan provocerar, för i det ofta förklenande tonfallet ligger premissen att kritikerna inte fattar nåt och att det inte finns nåt vi kan göra. Men var det nåt jag lärde mig under mina år som historiker, så var det att människan alltid har haft en rad olika alternativ att välja mellan. Det har aldrig bara funnits ”en enda väg” att gå och man har kunnat göra stora samhällsförbättringar utan att behöva göra revolution. Svenskt 1900-tal är ju ett exempel på det.
Även socialdemokraterna visste att det fanns handlingsalternativ, ända fram till Murens fall förstod partiet det. Vad vänstern än sagt om sossarna, så var de under decennier ett slags motkraft till den borgerliga hegemonin.
Nu har man svalt hela den marknadsliberala skiten, i den senaste programrevisionen ströks passagen om antikapitalismen. Det var den sista kapitulationen. Nu finns ingen ambition till systemkritik och möjlighet till den felsökning som är nödvändig för att partiet ska förstå sin samtid.
Men ändå, vad tycker jag att man ska göra?
Jag tycker vi ska ha ordning och reda i fördelningspolitiken. Att vi ska börja peta i de rikedomar som finns. Det gick tidigare, kunde Wigforss och Sträng, kan Magdalena Andersson. Vi har fortfarande tokhög tillväxt i Sverige, men den fördelas inte längre progressivt.
Vi har haft sju år med sänkta reallöner. 140 miljarder i skattesänkningar. Det är klart att det finns möjlighet att flytta om lite i penningpåsarna.
Jämlika samhällen utvecklar sig bäst, det visar all forskning. Den folkliga uppslutningen är monumental kring en sån politik, det visar både svensk och internationell forskning.
15 procent av jordens BNP är gömda i olika skatteparadis. Problemet med den siffran är att inte ens vänstern tror på den. Resurserna är så orättvist fördelade, att vi tror att det är nåt lurt med statistiken. Så dåligt självförtroende har vi fått, efter att etablissemanget – inklusive socialdemokratins ledning – i åratal gnuggat in, att den som inte ställer upp på marknadsliberalismen är en glosögd nostalgiker.
En procent äger lika mycket som de resterande 99. Det är ett pedagogiskt exempel på hur förbannat rika de rika är – det är de som äger produktionsmedlen – men som vänsterpolitik funkar det dåligt. Inom de 99 procenten finns det avgrundsdjupa orättvisor, det är stora skillnader bara mellan en vanlig tjänsteman och en arbetare. Klasskampen – det är ju det skattepolitik och lönesättning handlar om – måste börja mycket närmare oss själva, och den måste sossarna dirigera från Rosenbad.
Fattar inte socialdemokraterna det, ger de ännu större utrymme åt de krafter som pratar social förfördelning men bara räknar på hudfärg.
Socialdemokraterna själva tycker alltid att alla beskrivningar är orättvisa. De skyller gärna på medierna – det är de som inte rapporterar sakligt om vad partiet vill och gör.
Det är sant att medierna spelar en stor roll för hur regeringen uppfattas. Och sant är att medierna har flyttat med mitten högerut samtidigt som partierna har gjort det. Pressen har till stora delar stått för en journalistik som gynnar etablissemangets intressen. Även public service har förborgerligats. Tomas Ramberg, Sveriges Radio, undslapp sig i podden Det politiska spelet, att Alliansen kom väl billigt undan under sina regeringsår.
Medierna är ändå inte hela sanningen. Tage Erlander var statsminister i 23 år, redan då var 90 procent av pressen borgerlig. Sossarna vann ändå val på val, eftersom det fanns en allmän uppslutning kring deras politik. Folk fick det bättre helt enkelt, och den erfarenheten kunde inte medierna lura av dem.
Om socialdemokraterna så fick tre timmars egen sändning på prime time, skulle de inte kunna förklara varför vi ska rösta på dem. Och ändå har de haft flera år på sig i opposition att tänka ut en egen politik. Det är bara när Löfven säger att han ska ”ta fajten” mot de som vill sänka lönerna som jag lystrar till – här har han ju ett gyllene tillfälle att ta strid för arbetarklassen oavsett etnicitet – men han talar inte om hur den fajten ska gå till.
Jag önskar inte borgarna tillbaka med hjälp av SD, för det vore en katastrof. När nån i dag säger att hen röstar på socialdemokraterna blir jag hjärtevarm, för det betyder att hen valt sida. Men samtidigt blir jag tom i magen, för jag ser ju besvikelsen.
Jag ställer tillbaka böckerna i hyllan. Sen ångrar jag mig, går och köper tjugo papperskassar. Bok efter bok lägger jag ner, spar endast en handfull titlar. Jag bär in kassarna i ett annat rum och stänger dörren. Jag vill inte se dem, de tillhör en mycket lycklig tid i mitt liv, men mer än så – i kassarna ligger en förlorad svensk självförståelse.
Jag kan inte skänka rariteterna till antikvariat, för de är fulla med anteckningar. ”Idioter” har jag skrivit i marginalen om hur halvguden Branting fostrade den otämjda massan att inte kräva för mycket.
Vi kör till tippen. Saliven växer i munnen, det är gråt av nåt slag. Det var inte så här det skulle sluta, varken med böckerna, socialdemokratin eller nånting. Det första seklet fick ingen uppföljning, borgarna vann och i luften viner hot om nåt ännu värre.
Jag borde kanske skriva om socialdemokraterna, säger jag till P, som kör det som mest känns som en likbil. Går det? frågar han och tittar på mig, alltså, vad finns det att säga om dom i dag?
Fotnot: Läs mer om socialdemokratins kris
