Vardag, vanmakt och kamp
Ulrika Stahre ser den arabiska våren på Göteborgs filmfestival
När Göteborgs filmfestival väljer att bland årets teman ringa in arabisk film är det förstås på grund av den arabiska våren och alla andra förändringar och konflikter och revolter som pågår. Äntligen har arabvärlden fått bli subjekt. Inte för att inte filmer från till exempel Egypten eller Palestina visats förut, för det har de, men för att det blir en massverkan att se flera filmer ta plats. En film som Cairo 678 hade drunknat i flödet förra året, i år såldes den slut först av alla.
Cairo 678 är en av de filmer som spelades in långt innan innebörden av Tahrirtorget för all framtid förändrades. Nu efteråt kan man uppleva den som profetisk, vittnande om orättvisor och ett mullrande missnöje. Filmens tre huvudpersoner är kvinnor som på olika vis upplever ett patriarkalt förtryck. Det trakasseras, tafsas, skriks och domderas. Ett extremt kvinnohatande samhälle mejslas fram och det är uppenbart att ingen, inte heller männen, tjänar något på förtrycket.
En bit in i filmen korsas kvinnornas vägar, det hela går sömlöst över till medvetandehöjande och – faktiskt – systerskap, även om klasskillnaderna är enorma. I slutet är det, lustigt nog, något av ett nytt Egypten som tonar fram. Ett mycket försiktigt nytt. Innan det blev nytt igen.
Förra årets framgångsrika proteströrelser skildras i flera filmer. Och de få dokumentärer som spelats in på Västbanken och i Gaza är också de fyllda av demonstrationer, politiskt engagemang och motstånd – bara utan att kunna inkluderas i det optimistiska begreppet Arabisk vår.
Om blockaden av Gaza stoppas och muren på Västbanken rivs, kommer både Diaries och Ni’lin – här är vårt hem att omtolkas och bli framåtblickande filmer. Men i dag är de dokument över det märkliga som inträffar när vanmakt möter aktivitet. När begreppen vardagsliv och desperation inte hålls isär utan smälter samman så att desperationen blir vardag, livet desperat. Det är inte skrattande, skjutande israeliska soldater som provocerar mest (de är i filmsammanhang en påfrestande kliché) utan den stora hopplösheten. Det går inte att värja sig.
Två intressanta filmer dokumenterar den tunisiska revolten. De är inte så spännande var och en för sig men en härlig slump gör att de kompletterar varandra. No more fear är en optimistisk, segerviss historia. En äldre generation berättar om sina kamper och tillsammans väver generationerna en upprors- och protestväv, helt på tvärs med idén om det lydiga tunisiska folket. I Rouge parole är revolten delvis över, offren sörjs och sörjs igen. Likt dödens barnmorskor framträder farbröderna i små byar, männen som var först framme när krypskyttarna gjort sitt.
Priset man betalat är högt men frihetens värde högre. Eller är det? Diskussioner och gräl – är brödet eller friheten viktigast, vilken roll kan islam få? – avlöser scenerna med stora enade folksamlingar.
Revolten i Tunisien har kallats Facebookrevolutionen, och det spännande med den är dess mediala kraft och det stora unga kvinnliga inslaget. Jag tänker på Tunisien när jag ser en helt annan film, dokumentären Paul Goodman changed my life. Anarkisten Goodman kunde på 1960-talet inspirera en hel generation unga amerikaner med sin Growing up absurd. En sådan situation känns omöjlig i dag. I Tunisien och Egypten skulle en intellektuell som Goodman censurerats, i västvärlden skulle han inte befinna sig på rätt arenor. Till och med något så paradoxalt som anarkistisk auktoritet tillhör historien.
I slutscenerna av Rouge parole slipas slagorden bort från husväggarna, kanske symboliskt i överkant. Men på webben finns allt kvar.