Han kokade samman allvar med nonsens
Poeten och arkitekten Björner Torsson är död
”Hans dikter vacklar mellan Åsa-Nisse och Heidegger”, skrev en gång kritikern Tommy Olofsson att någon skrivit om lyrikern Björner Torsson (1937–2020). Vem denne någon är har jag trots idoga efterforskningar inte lyckats utröna, men mycket pekar mot att det var Olofsson själv, i en tidigare artikel.
Karaktäristiken är i alla händelser utmärkt, för nog kan Torssons poesi sägas pendla mellan (ofta populärkulturellt anstruket) bondförnuft och kunskapsteori, och det är en pendelrörelse som är fullt märkbar redan i debuten Duvan i oljeregnet (1964).
Själv menade sig den matintresserade Torsson främst leta ”efter hopkok i ordets bästa mening, alltså reduktion” (I den benkvarn, 2005). I diktsamlingen I skuggan av en hare (2001) kan läsaren således finna sig indragen i en dikt av Gunnar Ekelöf (”Blommorna sover i fönstret”) som kontaminerats av Åke Holmbergs Ture Sventon: ”I ett hörn mitt på golvet / Satt en dödfödd man och läste spännande tågtidtabeller / Plötsligt fick han höra / Ljudlösa steg dåna i trappan.”
Här finns ett släktskap med John Ashberys hermetiska men ändå sällskapssjukt snattrande korsbefruktningar, och läsaren kan med fördel gripa sig an Torssons texter med den metod som ibland rekommenderas för amerikanens. Det vill säga med ett förutsättningslöst huvudstupahopp rätt ner i tugget:
”Han stapplar fram: / El Man Allein In El / Alalamein / El Man Is Mal In / Alamel Kamel / Kanel Kamel Kanel / Kamel Kanel, i lämmelkask / Eller ”Tot och Tåt och Thot”: / Mellan Tot och Thot / går en tåt / Tot är ung och tåt / Thåt däremot är / gammal tot.”
Så kan det låta när Torsson är på sitt mest absurdistiska eller nonsensartade humör, här i dikten ”Resan till Affischi” i diktsamlingen Youkali (1998).
Att Torsson till yrket också var arkitekt är värt att notera, och hans diktsamlingar låter sig gärna läsas som en sorts luftiga konstruktioner där struktur och material är lika betydelsebärande som ordval och syntax. Dock rör det sig om en medvetet lurig och instabil arkitektur, till synes framskriven i opposition mot gängse hållfasthetsläror.
”Stadig är ostadigheet” diktade en gång Lasse Lucidor, en fras som Torsson tog till sitt hjärta och som också blev titeln på en av hans absolut bästa böcker (1992). Här öppnar sig Torssons poesi en smula oväntat mot den underström av allvar som väl alltid flutit fram där under uppsluppenheterna. Dikterna tycks byggda på lösan sand och vacklar, men biter mer än någonsin.
Också i den bok som blev hans näst sista, med den både ordvitsande och melankoliska och därför mycket torssonska titeln På spång över det som varit (2017), går svärtan och sorgen i dagen. Här bearbetas bland annat minnet av en barndomsvän som gick genom isen och drunknade, ett motiv som förekommit i tidigare böcker men som nu utgör diktsamlingens hjärta och blodomlopp:
”I bakgrunden slingrar ån där / pojken drunknat / Vad hann han tänka, pojkkroppen, / innan lungorna fylldes med / vatten / och allting svartnade? / Han slocknade, fördes / kilometervis av / strömmarna, under isen, / mot Skälderviken”.
Nu i helgen utkommer diktsamlingen Vara sten i sko (Nirstedt/Litteratur), i vilken vi bland annat får stifta bekantskap med Sajmon Harassnikoff, en påhittad författare som Torsson i efterföljd av Fernando Pessoa uppfann under arbetet med manuskriptet till Brudens kläder (1983). Detta för att rättfärdiga ett önskat inledningscitat till boken:
”Jag ville någonstans kunna hitta / hämta formuleringen ’… genom en rymd av rakblad’”, skriver Torsson, ”och blev alltså tvungen att referera till ett verk där orden fanns att hitta i en fiktiv text.”