En gedigen 1800-talsroman
Episka ambitioner och dickenska figurer i Donna Tartts nya ”feel good being sad”-historia
Jag minns att jag motvilligt blev djupt fascinerad av Donna Tartts debutroman, Den hemliga historien, när den kom 1992.
Motvilligt, för att den thrillerartade berättelsen om den ”vanlige” collegestudenten Richard, som får vara med när hans överklassiga och amoraliska kurskamrater i klassisk grekiska leker blodig dionysisk backanal, också kändes obekvämt elitistisk och nostalgisk.
Romanen fångade upp den diffusa längtan ”tillbaks” som många i vår framtidslösa tid hänger sig åt. En längtan till gamla sköna världar, eviga värden, trygga hierarkier och allsmäktigare gudar.
Denna i grunden romantiska längtan till något ”riktigare”, framför allt vackrare som nu är förlorat, förstört och förfulat driver också Tartts tredje roman, den 782-sidiga Steglitsan som utkommer tio år efter Den lille vännen (2002).
Och precis som Tartts två tidigare tegelstensromaner börjar den efter katastrofen, en exploderande bomb i Metropolitan Museum of Art i New York, ett terroristdåd som också dödar den då tonårige berättaren Theo Deckers mamma.
Tillbakablickande och nostalgi kan ju också kallas verklighetsflykt; en ”barnslig” längtan till oansvarighet, gränslöshet, odödlighet. Barnets tänkta tillstånd. Theo Decker, Steglitsans jag, vars sorgsna röst liknar Richards, överlever mirakulöst olyckan, reser sig kroppsligt hel ur museisalens rykande bråte. Och som i en saga får han en guldring av en döende gammal man som ger honom rådet att också ta med sig en liten dammig tavla, rädda den från förödelsen.
Theo gör som han blir tillsagd, irrar ut ur museet med tavlan, ett holländskt mästerverk från 1654, en liten gul fågel kedjad vid en sittpinne. Mamman är död, men tavlan, konsten, blir en sorts ersättning i Theos fortsatta, rotlösa och inte så lyckliga liv.
I den fina Manhattanfamilj som tar sig an honom första tiden, på nåder, och under infernoåren hos sin spelgalne och vicodin(morfin)-beroende pappa i utkanten av Las Vegas, är tavlan som han gömmer i ett örngott under sängen en tröst, och en påminnelse om den konst och musikälskande moderns ”riktiga” värld. Den hemliga stulna tavlan räddar hans tonårssjäl men blir så småningom livsfarlig att äga.
Donna Tartt blev något av en kultförfattare efter debutromanen hon skrev som 19-årig collegestudent jämsides med dåvarande pojkvännen Bret Easton Ellis.
Den lille vännen fastnade jag aldrig för, trots den spektakulära skallerormssekten. Men Steglitsan är oavbrutet spännande, på ett mysigt, detaljrikt och sagonära sätt, njutbart välskriven, bra översatt och riktigt djupsinnig när det gäller Steglitsans verkliga värde (alltså inte penningvärdet).
Det är en ”ungdomsroman” för vuxna, för Theo bevarar trots sina drogvanor och nihilism ett närmast oskuldsfullt hjärta boken igenom. Det krossas, men han håller fast vid dess val ändå. Jag gillar verkligen denna rent hollywoodska ståndaktighet. Den enda rätta finns väl bara i drömfabriken numera. Eller?
Man kan dock fråga sig varför en författare som vet vad en stor publik vill ha måste skriva så ingående om renovering av klassiska möbler, det hantverk som Theo lär sig av styvfadersfiguren Hobie. Men det har nog sitt självironiska syfte. Tartts postmoderna skrivsätt speglar ju Hobies skickliga antikförfalskande, retropatinerandet och pusslandet med bitar av ädelträ och ny faner.
Steglitsan liknar gedigna 1800-talsromaner med sina episka ambitioner och dimensioner och oförglömliga dickenska romanfigurer, som Theos vilda och dystra, ständigt påtände och hämningslöst kriminelle klasskamrat i Vegas, ukrainskaustraliskpolske Boris. Samtidigt är den ett pastischigt lappverk med lekfulla blinkningar till både Harry Potter, Nietschze och Rimbaud och till populärkulturens highshool- och actionfilmer.
Steglitsan är en feel good being sad-roman. Vemod och verklighetsflykt hör väl till det förkastliga skitdrömmandet, men drömmar är ju som de är, omöjliga att låta bli.
