Samhällsförändring - eller röstfiske?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-18

Dan Jönsson har
läst SSU:s debatt-
tidskrift "Tvärdrag"

helskärm

När jag började engagera mig politiskt på åttiotalet gillade vi att citera den berömda, möjligen apokryfiska anekdoten om Gunnar Sträng, som på en S­kongress ska ha gått upp i talarstolen och förkunnat att ”klasskampen i Sverige är slut”. Varvid något ljushuvud i de bakre raderna reste sig och ropade: ”Vem vann?”

Kul då. Inte fullt så kul numera.

Nu vet vi svaret nämligen. I förödelsen efter valet har svensk socialdemokrati tvingats till två viktiga insikter. Dels att förlusten 2010 faktiskt var en händelse av historisk betydelse. Dels att det bland alla olyckliga omständigheter finns en som aldrig går att bortförklara ­ partiets egen politik. I en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen ställde Anna Johansson och Ardalan Shekarabi problemet på sin spets: Hur kom det sig att ojämlikheten i Sverige ökade när socialdemokraterna senast hade makten? Borde det inte varit tvärtom?

Den obekväma frågan ekar genom nya numret av SSU:s alltid läsvärda debattidskrift Tvärdrag, som under rubriken ”Det här är socialdemokrati” låter valeftersnacket fylla spalterna. Det är en debatt som andas både ilska och revanschlust. ”Ingen har gått med i partiet för att kämpa för ett samhälle som går mot större ojämlikhet”, skriver Frida Andersson, SSU­are från Skåne. Nej: ”Vår uppgift är att förändra samhället, inte att formulera ett alternativ som folk vill rösta på.”

Fanfar. Men är det verkligen så? Handlar inte hela eftervalsdebatten om att förstå vad det var som gjorde att väljarna valde bort partiets politik? Och kan en sådan debatt komma fram till något annat än att det var marknadsanalysen det var fel på? Med andra ord att politiken måste anpassas mer, inte mindre, för att tilltala så många kunder, förlåt väljare, som möjligt?

I denna enkla motsättning – samhällsförändring kontra röstmaximering – ryms det socialdemokratiska dilemmat i ett nötskal. Debatten i Tvärdrag är vildvuxen, men i ett är debattörerna rörande överens: partiet måste hitta tillbaka till sina grundvärderingar. I stort sett lika överens är man om vad dessa värderingar består i. De handlar om rättvisa och jämlikhet, om solidaritet och delaktighet. Om att med politiska och ekonomiska reformer skapa ett mer jämlikt, mer demokratiskt samhälle.

Vad är det då som är så svårt? ”Klyftor växer om man inte motarbetar dem”, skriver ekonomen Dany Kessel. Politiskt handlar det om en ond cirkel: utan en kraft som driver på för ökad jämlikhet växer ojämlikheten i samhället, något som i sin tur – som Johan Sjölander konstaterar i sitt inlägg – minskar stödet för en egalitär politik. Vi får ett samhälle som blir allt tydligare uppdelat i ”vinnare” och ”förlorare”. Och vem vill rösta på förlorarnas parti?

Sådär 25 procent, just nu. Socialdemokratin vill vara en rörelse som både förändrar och förvaltar. Det är dess styrka och dess akilleshäl. Det har gjort partiet extremt starkt i tider av framåtsyftande reformarbete och obrutet maktinnehav – och gör det därför extremt sårbart nu, när man saknar såväl makten som visionerna.

Man skulle alltså kunna säga att motsättningen mellan förändring och förvaltning på ett sätt är skenbar. Själv har jag alltid tyckt att socialdemokratins historiska betydelse främst har bestått i att vara en politisk motkraft mot den ekonomiska makten i samhället. Vad som händer när den motkraften försvinner ser vi nu. I en arrogant höger, i en växande extremhöger. I ett kallare och kargare debattklimat.

Socialdemokratins kräftgång är omöjlig att förstå utan att det faktum att partiet någon gång i mitten av 70­talet slutade driva den sociala reformpolitiken vidare. För att man inte ville – eller vågade – ta striden. I Tvärdrag höjer unga sossar sina röster för att man nu på nytt måste gå fram med offensiva reformer – en sjätte semester­ vecka, sex timmars arbetsdag, utbyggd föräldraförsäkring. Hade valet fått en annan utgång med en sådan politik? Ingen vet. En sak är säker dock: för att driva utvecklingen bakåt behövs det varken politik eller parti. Klasskampen i Sverige går vidare.

Dan Jönsson
Tvärdrags chefredaktör Daniel Suhonen skriver på dessa sidor, därför bad vi Dan Jönsson, kritiker på Dagens Nyheter, att recensera tidskriften.