En inbilsk mans fall
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-07
Som om skildrar narcissismens enfaldighet
En vällustig moralitet. Så skulle man kunna sammanfatta Ulrika Kärnborgs nya roman, som liksom debuten Myrrha kretsar kring temat begär och tabu. Denna gång är scenen 1990-talets Lund och Danmark och även språk och stil har flyttat: förra bokens 1800-talsbrittiska stoff och myller har skakats av för en lite fränare och klichémässigare stil. Ställvis tar språket färg av de två kvinnliga studenter som ingår i storyns triangeldrama. Ställvis, men inte helt konsekvent, för vilken ung kvinna skulle kalla sitt kön för ”venusberg”?
Romanens titel Som om syftar kanske på den skenbara trygghet som präglar huvudpersonen Johan Furumos tillvaro. Han tror sig vara herre på täppan. Han njuter av att avhandlingen snart är klar och att hustrun är dum nog att acceptera huvudansvaret för ungarna, medan han själv river iväg i sin tufftöntiga Audi för att hålla ännu en föreläsning om brittisk film.
I klassrummet är hans huvudmål att tala över studenternas huvuden för att dupera tjejerna och få killarna att tystna. Furumo är kort sagt en ganska vidrig man. Han påminner om sin namne Johan i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, med den skillnaden att han aldrig bättrar sig. Tvärtom närmar han sig, i sin stadigt växande fantasibubbla, Michel Houellebecqs värsta ufomän.
Vällusten är omisskännlig när Kärnborg betraktar världen och de unga kvinnorna genom Furumos gubbsjuka och alltmer paranoida blick, för att slutligen sänka sin protagonist till botten. Där ligger han slagen. Utan fru. Utan anställning. Utan flirten med studenten Nadine.
Under vägen dit njuter jag med författaren, kanske delvis för att det känns som om hon skriver direkt för mig. Liksom Johan Furumo arbetar jag deltid som lärare, i den narcissistiska nybörjarfas då man är löjligt intresserad av vad studenterna tänker om en som person. Jag läste dessutom mina första poäng på litteraturvetenskapen i Lund på 90-talet, precis i den miljö där Furumo har sin bas som filmvetardoktorand, när han inte agerar gästlärare på en dansk högskola.
Alltför väl känner jag igen scenerierna med fulla manliga lärare som på institutionsfesterna söker tröst hos studentskor, vilka i sin tur svarar makten med omslingrande armar, medan ett fåtal blänger kritiskt.
Kärnborgs roman blir en rivig hämndaria kring dessa minnen, för Johan Furumo går som sagt inte ostraffad ur leken. Hans fall börjar när han blir besatt på riktigt av en svartklädd, tunn liten tjej i sin danska filmklass. Han inbillar sig givetvis att denna Nadine är lika förälskad i honom.
Instängd i den heterosexuella matrisen som han är, förblir han blind för allvaret i förhållandet mellan Nadine och väninnan Amanda i samma klass. I själva verket har de två tjejernas platonskt lesbiska flirt mer substans än Furumos uppblåsta fantasirelation. Hur pass intrigant Nadine egentligen är i förhållande till sina båda beundrare förblir oklart hon framstår mest som en lolita-nymfett som seglar in och ut ur andras liv, utan att riktigt förstå vad hon sätter i gång. Fast här finns utrymme för olika tolkningar.
Romanen inbjuder till läsning i sporrsträck, men är inte helt välbalanserad. Berättelsen om Amanda, som i sig rymmer stoff till en thriller, nästan drunknar bakom Furumos alltmer deliriska och alkoholmättade ego. Det finns inget utrymme kvar att sörja flickans brutala öde: Furumo förvandlar allt som kantar hans utförslöpa till staffage.
Som triangeldrama är romanen alltså inte bara queer i sina begärsstrukturer utan också skev i sin viktning av intrigen. Läst som en tillspetsad moralitet över en otäck manlig akademikers öde är den i gengäld en fest.
Amelie Björck