Radikala likheter
Anders Johansson om Carola Häggkvist och svenska IS-krigare – och närheten mellan ont och gott
Hur kan till synes vanliga unga svenskar plötsligt åka ner till Syrien för att gå med i IS? Lämna tryggheten och gå i döden för ett auktoritärt mördarband?
Vad man än tycker om begreppet ”radikalisering”, så är företeelsen uppenbarligen en av vår tids stora gåtor.
De bästa förklaringarna finns ofta där man inte förväntar sig att finna dem. Som i en intervju med Carola i Dagens Nyheter i höstas: ”Efter årets sommarturné kunde jag ta det ganska lugnt därhemma. Men alla bilder och reportage om desperata flyktingar som försökte ta sig till Europa gnagde alltmer inom mig. Jag kände att jag ville göra något mer konkret. Jag ville finnas på plats i nöden med kärlek, kläder och pengar, berättar Carola Häggkvist.” (29 sep 2015)
Det är i slutet av september och bilden av den drunknade Alan Kurdi har nyligen spridits över världen. Carola förklarar hur hennes engagemang väcktes. ”Jag insåg än mer att det finns en större mening med livet än att bli för bekväm och inte våga öppna sitt hjärta i handling också.”
Flyktingkrisen innebar inte bara ett uppvaknande; den gav också en större mening åt livet. Åt Carolas liv. Ja, till och med en möjlighet att bli god: ”Vi måste tro på det goda hos människor, på att inte tröttna på att göra det goda. Så kan vi förändra världen.”
Göra något. En större mening. Förändra världen. Skulle inte dessa repliker ligga precis lika bra i munnen hos de svenskar som lämnar Tensta och Angered för att ta del av kampen i Syrien, eller de som spränger sig själva och så många oskyldiga de kan i Paris, Bryssel eller Beirut? Är det inte troligt att deras bevekelsegrunder är snarlika?
Nej, jag menar inte att den ena gärningen är lika etiskt försvarbar som den andra; jag menar bara att de subjektiva skälen till Carolas engagemang förmodligen inte skiljer sig nämnvärt från de som går med i IS. Det handlar om att ge sitt eget mediokra liv ett innehåll. Att förvandla sig själv till en sån som gör något.
Nej, det är inte Carola jag vill åt – mitt eget liv är inte mindre mediokert – utan en liberal tankefigur som de flesta av oss omfattar: föreställningen om att var och en av oss alltid kan göra något, och tron på att detta görande alltid är bättre än alternativet: passiviteten.
Faktum är att vi alla gång på gång uppmanas att förvandla oss till görare: har du valt pensionssparande? Vad har du gjort för Dawit Isaak? Vad har du gjort för flyktingarna? De frågorna dyker alltid upp när massmedierna har fångats av en eller annan kris, katastrof eller individuell olycka. Det brukar klinga av efter ett tag, när det blir uppenbart för alla att det inte har någon större betydelse vad du gör. Det var inte där skon klämde. Problemet var större än så.
Allt detta tangerar ett annat begrepp som har använts flitigt i massmedierna under det senaste året: humanism. Vi ska ha en human flyktingpolitik. Vi ska stå upp för humanistiska värden mot de mörka krafterna. Eller som Kerstin Ekman formulerade det i DN:s jagdelar-kampanj i höstas: ”Under århundradena har vi långsamt erövrat en humanism i vårt land. Ibland är den skymd, ibland djupt nergrävd. Men den finns där som en guldreserv. Den har kommit i dagen under tider då många sinnen infekterats av obehagliga och farliga ideologier.”
Humanismen framstår här som något djupt och äkta, något som hotas av farliga ideologier.
Det är intressant att notera likheten mellan detta resonemang och den standardnationalistiska föreställningen om svenskhet, företrädd av exempelvis Sverigedemokraterna.
Likheten är ingen tillfällighet – det rör sig om två uttryck för samma borgerliga självbild, samma idé om en egen självidentitet: under ytan finns en reserv av något djupt och äkta som vi måste försvara mot det som kommer utifrån och riskerar att infektera den.
I båda fallen hålls det Goda (humanismen/svenskheten) ordentligt avskilt från det dåliga (farliga ideologier/invandrarnas kultur). I bägge fallen förnekas sambandet mellan det ena och det andra. Ja, inte bara det; i båda fallen förutsätter det Goda sin Onda motsats: om det inte vore för de infekterade sinnena skulle ”guldreserven” vara värdelös; utan en hotfull omvärld skulle ”svenskheten” sakna innebörd. Det reaktiva moduset är gemensamt.
Dagens ledarskribenter hävdar ofta att man måste kunna ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”. Till exempel: inse att ”radikaliseringen” bland muslimsk ungdom måste bekämpas, samtidigt som vi måste ha en generös flyktingpolitik. Eller att vi måste kämpa för demokrati och tolerans, samtidigt som vi måste ta skarpt avstånd från Sverigedemokraterna.
Och visst, i sak håller jag gärna med, om vi håller oss till de exemplen. Problemet är att klichén om två tankar i huvudet går ut på att hålla isär det som faktiskt är förbundet, oftast på mer komplicerade vis än vad som är omedelbart synligt. Viljan att ”hålla två tankar i huvudet” är på så vis motsatsen till ett dialektiskt tänkande, som går ut på att synliggöra de motsättningar som det borgerliga samhället döljer. Eller rättare sagt: det som framstår som motsatser är ofta två sidor av en och samma ideologi.
Att människor ansluter sig till IS är naturligtvis förfärligt, och att vanliga människor hjälper flyktingar är förträffligt. Det är bara det att det som i medierna framställs som mest främmande och gåtfullt – ”ondskan”, fundamentalismen, fanatismen, rasismen – faktiskt kan vara något väldigt närliggande, banalt, något de flesta av oss har del i. Medan det som framstår som hemtamt och välbekant – det goda, humana, kärleksfulla – mycket väl kan vara det mest obegripliga och främmande av allt.
