I döda nationers sällskap
Ulrika Stahre befinner sig i Venedig och historiens fångenskap
Venedigbiennalen, ”konstens olympiad”, öppnar i dag och fyller i år 120. Konceptet nationella paviljonger tycks överleva och rentav stärkas. Fler och fler länder deltar. Kyrkor och palats fylls av konstprojekt med tydlig nationstillhörighet. Huvudutställningen i Arsenale krymper till förmån för, just det, nationella paviljonger.
Antagligen hade denna 1800-talsmässiga struktur upplevts som mycket trängre om den inte ifrågasatts och lekts med, om inte till exempel britten Liam Gillick representerat Tyskland 2009, eller israeliska Yael Bartana ställt ut i den polska paviljongen 2011.
I år är det emellertid svårt att få syn på den sortens rockader.
När den kenyanska paviljongen planerades var det med en majoritet kinesiska konstnärer, curerad av italienare. Kenyanska konstnärer protesterade mot dessa neokoloniala tendenser och paviljongen öppnades aldrig. Striden visade att biennalens nationella struktur också kan vara önskvärd för ett kollektiv som vill nå ut i en globaliserad konstvärld.
Någonstans mellan önskan om ett uppbrutet nations- och medborgarbegrepp, och en önskan om en rimlig representation, finns ursprunget och diasporan. I den armeniska paviljongen ställer konstnärer från hela världen ut, med den gemensamma nämnaren ett armeniskt påbrå. Temat rullar från folksagor till berättelser om folkmordet, till hur folkvandringar ser ut på en individuell nivå. I Nina Katchadourians fina filminstallation Accent elimination är det konstnären själv och hennes föräldrar som går i närstrid med det perfekta engelska uttalet, samtidigt som släktens brokiga bakgrund friläggs.
I den serbiska paviljongen visar Ivan Grubanov United dead nations, rödkleggiga flaggor på golvet i högar tillsammans med inskriptioner på väggen. De döda nationerna är de som har funnits under Venedigbiennalen historia, men inte längre: Ottomanska imperiet, Kejsardömet Österrike-Ungern, Jugoslavien, med flera. Historien håller oss fångna, men nationerna kommer och går.
Fotnot: Venedigbiennalen pågår till den 22 november och i nästa vecka kommer en längre recension.
