Men är detta verkligen afrikansk litteratur?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-24
Inga-Lina Lindqvist: Jag är övertygad om att jag just har läst två europeiska böcker.
Visslaren av Ondjaki och Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckous utspelar sig båda på den afrikanska landsbygden, och folktron bildar en tydlig bakgrund till berättelserna. Böckerna, som utkommer på Tranan respektive Weyler förlag, har omslag formgivna med bjärta färger och skarpa konturer. Men likheterna slutar inte där.
Visslaren är en elegant kortroman skrivet på ett vackert, men något sirligt språk. Korta kapitel, inneslutna i sig själva, som pärlor i musselskal, inleds alla med ett citat ur världslitteraturen, med tonvikt på portugisiskspråkiga författare. Den handlar om hur en man ockuperar en bykyrka och förvrider bybornas huvuden med sitt överjordiskt sköna visslande. Berättelsen kan gott, om man byter ut de lokala, angolanska namnen, utspela sig på vilken landsbygd som helst. Boken är liksom gjord för att vara universell, på ett lite koketterande sätt.
Samma sak kan man säga om Ett piggsvins memoarer. Mabanckous andra bok på svenska är en frodig skröna, indelad i korta intensiva kapitel. Jag-berättaren i romanen är ett piggsvin som samtalar med att baobab-träd om kongolesiska myter och sedvänjor. Livet på den kongolesiska landsbygden gestaltas initierat och kärleksfullt. Men visst är detta ett franskt bokprojekt, riktat till franska läsare som kan uppskatta ordvitsen i originaltiteln, Mémoires de porc-épic. Det berättande svinet! Ja, läsare som kan uppskatta exotisk eskapism, med rötter i en före detta koloni.
Kan man över huvudtaget använda epitetet ”afrikansk” om dessa böcker?
Jag har alltid tagit ställning för författarens hemhörighet i språket, snarare än i blodet. En gång bytte jag både land – och språk. Det var värre att lämna språket än landet. Och när jag skriver på svenska, är jag svensk författare, om jag så skriver om Samarkand.
Ondjakis kortroman är skriven på portugisiska, Mabanckous på franska.
Samtidigt – och här kommer komplikationen – är både franska eller portugisiska, liksom engelska och spanska, koloniala språk. De är inte intimt sammankopplade med den lilla jordplätt de en gång kom i från, som svenskan fortfarande är. Självklart kan en angolansk författare skriva på portugisiska och ändå vara en afrikansk författare. Jag är ändå övertygad om att jag just har läst två europeiska böcker, tydligt förankrade i en postmodern europeisk tradition.
Vi behöver få höra röster från andra kulturer och världsdelar. Men det är lättare för de svenska förlagen att leta upp författare som verkar eller översätts i Europa och USA, som redan är anpassade till den globala bokmarknaden.
Resultatet blir att vi sällan får höra en främmande röst vissla. Vi bara inbillar oss att vi har lyssnat på en afrikansk berättelse.
Inga-Lina Lindqvist