Så lurade de Astrid Lindgren
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-25
LISA GÅLMARK om hur lagar stiftas – och om djurskyddets dubbla ansikte
Om man inte ställer sig upp och protesterar när något är på tok, då är man bara en liten lort, framhöll en gång Astrid Lindgren. Själv ställde hon sig upp och röt till på finurligt och slagfärdigt vis. Som debattör och kommunikatör var hon oslagbar. Den som tvivlar kan läsa antologin Ingen liten lort, Astrid Lindgren som opinionsbildare (Rabén & Sjögren). Tack vare Astrid fick djuren en ny djurskyddslag 1988. Simsalabim! Ingvar Carlsson trollade fram Lex Lindgren ur rockärmen till författarens födelsedag!
Men vänta nu. Hur gick det till egentligen? Hur går det till när lagar skrivs? Hur bildas myter och hur bidrar vi till dem? I vems intresse förs de vidare?
Många år innan Astrid Lindgren skrev i tidningarna om korna som aldrig fick komma ut ur ladugårdarna, grisarna som inte fick uppleva dagsljus och jord att böka i, och hönorna som burats in så att de inte kunde sträcka på sina vingar, kämpade oberoende organisationer och parlamentariker för en ny lag. Lagen fanns i det närmaste på bordet när Astrid gav djuren och opinionen sin starka röst. Hennes insats kan ha skyndat på slutspurten men var inte upphov till lagen.
Lagar tar tid. Den historiskt mest kända djurskyddslagen är inte den svenska från 1988 utan den tyska från 1933. Lagen föreskrev att plågsamma djurförsök skulle avskaffas. Ledande nazister var köttvägrare och brydde sig om djuren.
Samtidigt begick de det värsta brottet mot mänskligheten någonsin på europeisk jord.
Men hur var det egentligen? Ledande nazister lade in sig på kurort och åt hälsokost för att kompensera det vardagliga frossandet i kött. Vegetariska föreningar liksom djurskyddsorganisationer förbjöds. Den lag som nazisterna presenterade som sin var inte unik, utan konkurrerade med lagar om djurskydd vilka redan införts i USA och Storbritannien. Djurförsöken pågick obehindrat under nazisterna – lagen som rörde djurförsök talade blomsterspråk: i paragraf 5 stod ”förbud”, i paragraf 6–8 togs förbudet tillbaka och gjorde saken upp till försöksledaren. Lagen stod kvar i DDR fram till återföreningen med Västtyskland.
Hur djurvänliga nazisterna än framstod i den egna propagandan – i djurens verklighet förblev det business as usual. Men också i vår egen tid har djuren fått det sämre: uppfödning, slakt, försök omfattar fler djur än någonsin. Enligt Världsnaturfonden har de fria däggdjuren reducerats med 40 procent de senaste trettio åren. Med en sådan politik är det inte många som vill se graden av likhet med nazisterna. Och det blev enkelt för kulturkritiker av alla sorter att förbise filosoferna Theodor Adornos och Max Horkheimers iakttagelse i Upplysningens dialektik från 1944: ”Bakom fascistens djur-, natur-, och barnavänlighet ligger en beredskap till förföljelse. Det fryntliga smekandet av djurpäls och barnahår utsäger: den här handen har makt att krossa. Den klappar det ena offret innan den klubbar det andra, och vilket det blir har ingenting med offrets skuld eller oskuld att göra.”
Djurskyddslagar har varit ett mynt med två sidor. De har plåstrat omsorg när skadan är skedd; skyddat från ont men inte förhindrat det värsta – allt för att behålla den mänskliga kontrollen, utnyttjandet och dödandet av andra djur. Lagarna har rädits friheten, respekten och den ömsesidiga vänskapen. När svenska Djurskyddsmyndigheten, som infördes 2004, så smått började lyssna på Adorno och Horkheimer, skyndade sig alliansregeringen att avveckla den.
Astrid Lindgren spelade på sin tid med i dramat kring den svenska djurskyddslagens tillkomst, men trotsigt som Pippi. När hon upptäckte vad lagen egentligen innebar – kalvarna fortsatte att vara isolerade från korna i boxar tills de kördes till slakt, grisarna kom inte ut och hönorna förblev i sina burar – protesterade hon lika högt som hon inlett. Då var det förstås färre som ville höra. Hon hade ju fått sin lag. Och kanske var hon den större historien på spåren: den om djurskyddets dubbla ansikte.
Lisa Gålmark