Inte rädd för kärlek från floden till havet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fady Joudah diktar om utplåningens tid under kriget i Gaza

Till dem vars minne, fantasi och kroppar är mitt minne, min

fantasi och min kropp. Från kollektivet till den som är föremål

för samma angrepp, oavsett var på jorden vi befinner oss.

”Våra kroppar har olika sätt att veta, men våra kroppar vet.”

Till martyrerna som bevittnar ovanifrån och de levande som

bevittnar på jorden. Till dem som kommer att mördas under

krigets sista dag. Till dem som kommer att mördas under den

första dagen efter kriget. Till dem som förgås av skräck under

humanitära pauser. En timme innan uppehållet, en minut

efter. Till dem som dör av brustet hjärta under och efter kriget.

Till dem som samlar sina familjer för att dö tillsammans, för

att ingen överlevande ensam ska behöva utstå överlevnad. Till

dem som sprider ut sina familjer så att inte alla utraderas från

civilregistren. Till spädbarnen vars dödsattester utfärdades

innan födelsebevisen hann utfärdas och vittnar om deras

korta tid på jorden: de fick aldrig några namn. Till de äldre

som genomlevde 1948 och fick se sina efterkommande

utplånas. Till de unga som föddes under belägring, som är

de enda i sin familj som finns kvar: Kommer ni att ställa

er upp och bilda en liten nation? Till dem som dog för att

dialys inte längre gick att utföra, inget vatten, elektricitet

eller bränsle: ni dödades. Till dem som utvecklar njursten

och leversvikt av smutsigt vatten. Till diarré, förkylning och

influensa. Till dem som lemlästades, som kommer att leta

efter sina försvunna lemmar under jorden, över gränser, som

inte hittar sina extremiteter ens när de hittar dem. Till dem

vars kerubiska hjärtan inte kunde hantera chocken och till

dem vars nikotinhjärtan blockerade flödet: ni dödades också.

Till dem som dödades eftersom de vägrade lämna sina hem

för att leva i tält. Till dem som dödades på väg till tälten. Till

dem som dödades i sina tält tillsammans med katterna de

inkvarterade. Till dem som dödades i FN-läger och skolor. Till

dem som dödades för att de var sjukvårdare, sjuksköterskor,

läkare, lärare, kodare och avkodare, de sista hederliga

journalisterna. Till dem som trodde att deras största skräck

var att överleva sina barn. Till dem som ingen dödsskräck

rår på, eftersom tyranniet levererade sitt sista svar, och det

var fullständigt. Till dem i ett koncentrationsläger stort

som en metropol, det enda liv de kände till. Till Jerusalem

och Jenin. Till Jenin och Jerusalem. Till barnen som lekte i

kratrarna bomberna lämnade efter sig, om sanden var den

rätta. Kropparna vi räknar är inte kropparna vi återfår från

floden till havet. Och kropparna vi återfår är inte alltid

identifierbara. Till dem som skyddar sina döda från krigets

svältande hundar som är andra än de krigshundar som svälte

dem. Till dem som inte kan skydda liken från råttor. Till

dem som rotar i rasmassorna efter kläder, handskar, gafflar,

tallrikar, tvål, tandkräm och trämöbler att elda för att laga

mat och hålla värmen. De kommer inte att godta er ursäkt

efter folkmordet. ”Åh imperiets teologi”. Till blöjor, saxar,

bindor, till skor, prenatal vård och sparkdräkter. Till skägg

och slöjor. Till utraderade arkiv som rymde århundraden.

Till pulveriserade bibliotek. Till Sankt Porfyrios kyrka och

Omari-moskén. Till dem som dag och natt håller vakor över

handen som sticker ut genom en spricka i ruinerna. ”Vinka

till oss, kan du vinka till oss?” säger de. Och hon gör det.

Och det håller dem flytande från floden till havet. Till dem

som aldrig fick höra hennes röst och älskade henne tyst. Till

dem som grät över djuren de lämnat kvar: några kor, några

getter, massvis av kycklingar och ankor, och till ankorna

och kycklingarna de svältande hundarna inte skonade. Till

tupparna som gal ikapp med rytmiska explosioner. Till

starar, sparvar, sjöfåglar, sardiner och multefiskar. Till mulor

och åsnor som dör av tusen skärsår: Vem viskar i era öron?

Till hästarna som leddes från stallruiner till ruinstall. Till

palmträd, zaatar, basilika och tomater som vapnen förgiftade.

Till palmträd: ett naturreservat för Fenix aska. Till olivträd:

tidens bevarare. Till naturgasreserver: Må ni vara en påle

genom vampyrernas hjärta. Till mjöl, bröd och bagerier. Till

dem som inte uppfyllde amerikansk medias önskan om att

koka havet: till dem som inte ville fira sina födelsedagar med

tårta och ljus under en massaker. Till martyrerna som inte

försåg sina mördare med fotografier så att de kunde visa

upp dem på sin barmhärtiga teve. Till martyrerna som inte

pratade engelska. Till det igenkännbara och oigenkännbara,

det översättbara och oöversättbara palestinska köttet. Till

dem som reciterar återvändandets vers. Till dem vars sinnen

skingrats till ett granatsplitter inget kan avlägsna från deras

själar. Till dem med demens: må den skydda er från vidden

av skräcken. Till glömskan när den är en nåd. Till minnet

när det är en nåd. Till kryckor och rullstolar. Till dem som

skrev sånger och sjöng dem till utplåningens hackiga rytm.

Till livet. Till ljuset. Ljuset har dött, länge leve ljuset. Till dem

som bad i det kolsvarta mörkret till Guds makt, den enda

makt inom räckhåll för dem, som inte kunde begrunda måne

och stjärnor. Till dem som hittade ett sätt att bli förälskade,

älska med varandra, skrapa ihop en romans, ett hemligt möte,

hålla ett bröllop och drömma om måne och stjärnor. Till dem

som insisterar på att dressera sina duvor under kriget. Har

era duvor återvänt hem? Till dem, till dem, till dem. Vi är inte

rädda för kärlek från floden till havet.

 
Dikten ingår i Fady Joudahs diktsamling ”[...]” (Norstedts) som utkommer den 11 november. ”[...]” är översatt av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.

Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med

Ordet folkmord betyder inte längre någonting

Hon sätter 7 oktober i historiskt perspektiv