I ett annat Knutby

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-28

Inga–Lina Lindqvist läser om religiös fantatism på bibelskolan

Jag har väntat länge på en svensk roman om Knutby. Samtidigt har jag varit medveten om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det skulle vara att skriva en. Trots att de spektakulära händelserna skenbart lägger sig till rätta och bildar en berättelse.

Problemet med att skriva en roman om Knutby, just en roman och inte ett reportage eller en sann historia, ligger i valet av perspektiv. Ingen av de djupast inblandade – går att sätta i centrum. De är för linjära, för entydiga. Historien om de tragiska händelserna i en pingstförsamling i Uppland kan bara berättas i romanform om man väljer en huvudperson utanför den innersta kretsen. En praktikant. En granne. En i marginalen.

Poeten, kritikern och doktoranden i teologi Elisabeth Hjorth romandebuterar med Hängivelsen. Jag vill inte avslöja den skickligt uppbyggda intrigen, med en mycket överraskande vändpunkt. Men just genom att inte explicit handla om Knutby besvarar Hängivelsen de viktigaste, de svåraste frågorna om vad det var som hände där borta, egentligen.

Så här är det. Cecilia går på bibelskola. Hon längtar inte efter tron i sig, efter det som är större. Hon har redan sin hårt prövade barnatro. Cecilia vill vidare. Hon vill in i det som är på riktigt. Där ljuset brinner, där tecknen hopar sig och flammar i eldskrift på väggarna.

En väckelsekristen, en så kallad andedöpt person lever alltid i den yttersta av tiderna. Jag tänker på Göran Sahlbergs vidunderliga barndomsskildring När tiden tog slut, med den kolorerade planschen på ”Guds plan genom tidsåldrarna” tryckt på insidan av bokpärmen. Från barnsben lär man sig att vänta på tusenårsriket och yttersta domen, på att historien ska ta slut och Guds lag råda.

Tiden är alltså på väg att ta slut, Jesus kommer endera dagen, det gäller att ta vara på tecknen och helst själv vara ett levande tecken på att Guds rike är nära. Väldigt nära. Praktiskt taget här. Nu.

I denna skälvande, suggestiva väntan och i strävan efter det rena och det sanna uppstår i en sträng och moraliserande miljö en märklig dekadens. Om tiden ändå snart är slut – vad är poängen med att följa normen? Om man är utvald som bärare av de yttersta tecknen – på vilket sätt är man då en helt vanlig människa?

Elisabeth Hjorth ger liv åt sin Cecilia som en källa föder vatten. Språket slingrar sig envetet genom stoffet, sveper med sig, glöder. Hängivelsen är varken en moralitet eller en förkunnelseroman, den är ett konstverk. Hjorth gestaltar den religiösa människan utan klichéer, ironiska blinkningar eller generad distansering.

Så här kan det vara att tro. Så här kan det vara att längta in i den innersta kretsen.

Så här kan det vara att misslyckas. Att vara med, och ändå utanför.

Den blyga Cecilia är inte en fanatiker i sina egna ögon, märker inte att hon lever i en sektliknande gemenskap. Hon är bara så hårt upptagen med att komma närmare källan, som hon tror ligger högre upp, så fast i en vardag som krackelerar under henne som ett isflak på våren.

Och när jag läser Hjorths roman förföljs jag av en märklig dubbelexponering.

I bilden av Cecilia ser jag bilden av Mona Thwany, som var gift med Taimour Abdulwahab, mannen som sprängde sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm.

Mona Thwanys intervjuas i brittisk tv. Där förklarar hon varför hon lade ut sin döda mans avskedstal på Youtube. Bilden av henne bränns liksom fast på min näthinna medan jag vänder blad i Hjorths roman.

Hur hon sitter framför datorn, kopplar upp sig och loggar in. Och så lägger hon ut sin döda mans inspelade avskedstal. För att undvika onödiga rykten. Lägga korten på bordet. Få lite lugn och ro. När tv-kamerorna slocknat fortsätter hon sitt liv, tar hand om barnen, handlar mjölk.

Gömmer ansiktet bakom en slöja när hon går på Londons gator.

Ingen talar om Mona Thwany längre, ingen ser henne. Hon var aldrig med i händelsernas centrum, i orkanens öga.

Hon är varken offer eller förövare.

Men i en möjlig roman om självmordsbombsattentatet i Stockholm hade jag valt henne till huvudperson.

Inga-Lina Lindqvist